Straff i 1600-talets Sverige

Av Jan Nilsson
bl.a skribent på webbtidningen LABYRINT
www.labyrint.nu
  

Om man slår upp tredje Mosebok finner man bland annat detta att läsa "Den som bedriver hor med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen horkonan". Denna mening var inte bara tomma ord för invånarna i 1600-talets Sverige. Från och med 1608 var Mose lag giltig vid sidan om den tidigare använda landslagen. 

Att Mosaisk lag blev gällande i Sverige var bara en av flera åtgärder man genomförde i slutet av 1500 och början av 1600-talet för att stärka kungens och den framväxande statsbyråkratins makt över landet. I äldre tider hade man dömt efter en förlikningsprincip, denna innebar att man försökte kompensera den drabbade parten för dennes förluster, de utdömda skadestånden var således inte att betrakta som straff utan just kompensation till den drabbade för att återställa balansen i samhället. Vem som var skyldig och till vad var av mindre betydelse. 

Vad som nu skedde var att man började döma efter en sanningsprincip, vilket innebar att det väsentliga blev att ta reda på vem som begått brottet samt att straffa denne, kompensationen av den drabbade kom nu helt i skymundan. Statsmakten visade även sitt inflytande vid själva rättegången, tidigare hade meningsskiljaktigheten och orätter lösts av lokalbefolkningen och ätten hade varit en viktig del i processen. Nu fanns det en statlig representation i form av; domare, fogde eller länsman. 1614 grundas den första hovrätten i Sverige - Svea hovrätt. I och med detta blev det inte längre möjligt för de dömda i häralds och rådstugerätterna att vädja direkt till kungs om nåd, utan man fick först gå till hovrätten med sin vädjan.

Den rättegång som väntade den anklagade i 1600-talets Stockholm var i vissa delar väldigt lik de rättegångar som känner till från våra dagar, i vissa delar var de helt olika. Parterna representerade sig själva, om bevisföringen inte höll kunde den som anklagat den åtalade själv bli dömd till böter. För att bevisa sin oskuld kunde den anklagade kalla in ett antal s.k. edgärningsmän. Dessa män, undantagsvis kunde en kvinna kallas in, var till antalet ofta sex eller tolv skulle alla vara respektabla och ärliga män. Dessa skulle inför domstolen gå i ed på att den anklagade var oskyldig eller att hans ed var riktig och med sanningen överensstämmande. 

Ära och heder var vid 1600-talet ting som man ägde och följaktligen också kunde förlora. Ville man vid denna tid pröva om man ägde ära och heder kunde man helt gå in på en krog och slå sig ned vid ett bord, om de som då redan satt vid bordet ville sitta kvar och dricka med den nytillkomne var han en ärlig man. Ingen ärlig och redbar man skulle vid den här tiden vilja sitta och dricka tillsammans med en ärelös man, gjorde någon det förlorade också han sin ära och heder.

Att ära och heder var något som man inte ostraffat smutskastade det tidiga 1600-talets Stockholm var något som skepparen Hans Jercho fick erfara, då denne i november 1600 ställdes inför Stockholms rådstugerätt anklagad för att ha förtalat Nils Eriksson, borgmästare i staden. Hans skulle sittandes i en båt hällt upp en sup åt sig och sagt "Detta är Nils Erikssons borgmästarens skål den skälmen och tjuven..." varpå han skulle ha druckit ur glaset och kastat det i sjön. Vid rättegången nekade Hans till att ha sagt något dylikt, rätten ålade då Hans att avlägga ed på att inte förtalat borgmästaren. Detta ville dock inte Hans göra och trots att han kallades till rätten ett flertal tillfällen under de följande veckorna fortsatte Hans att vägra avlägga ed på detta. Till slut dömdes Hans att böta 40 daler.

För att återgå till texten i tredje Mosebok "Den som bedriver hor med någon mans hustru, den skall döden dö, både horkarlen horkonan". Detta innebar att man under 1600-talet började döma gifta som hade utomäktenskapliga förbindelser till döden, detta för något som vi idag på sin höjd betraktar som omoraliskt men absolut inte ett brott. Det begångna brottet kallades hor, man skilde på två sorters hor, enkelt och dubbelt hor. Vid dubbelt hor var båda parterna gifta på varsitt håll, vid enkelt hor var endast den ena parten gift. Häralds och rådstugerätterna dömde i båda fallen till döden men de som gjort sig skyldig till enkelt hor fick i hovrätten sina straff omvandlade till bötes och skamstraff. De som begått dubbelt hor fick oftast sina dödsdomar fastställda i hovrätten. 

Men det fanns kanske ändå en möjlighet att klara sig från sin dödsdom.

År 1639 stod Jöns Pederson och Ragnil Eriksdotter dömda för dubbelt hor sedan knekthustrun Ragnil erkänt att fadern till hennes barn ej var hennes man utan den på annat håll gifte borgaren Jöns. Nu stod de båda på avrättningsplatsen, Ragnil dömd efter ett erkännande, Jöns dömd mot sitt nekande. Först fram till stup stocken fördes Ragnil som redan erkänt sitt brott, Ragnil bekände än en gång sina brott och förklarade sig beredd att dö för dem var efter prästen gav syndernas förlåtelse. Bilan föll och sedan var det Jöns tur, han förs fram till stupstocken och uppmanas bekänna sitt brott för att kunna motta synderna s förlåtelse, om han inte gör detta riskerar han att i oändlig tid få brinna i helvetet för sina synder. Ett erkännande däremot kunde skänka gudsförlåtelse och en plats i paradiset. Trots att bödeln två gånger höjer sin yxa över Jöns blottade nacke står han på sig, han erkänner inget. Det hela slutar med att Jöns får lämna avrättningsplatsen som en fri man. 

Ingen fick nämligen avrättas utan att skuldfrågan var helt klarlagd, fanns det inga ögonvittnen eller andra bevis var ett erkännande helt nödvändigt för att klarlägga den dömdes skuld innan han avrättades. Om man avrättade en oskyldig riskerade hela landet att drabbas av guds vrede, tack vare detta kunde Jöns resa sig från stupstocken och gå därifrån som en fri man, medan Ragnil blev kvar där. De avrättade begravdes vanligtvis inte på kyrkogården utan strax utanför den eller i närheten av avrättningsplatsen.

Vid sidan om avrättning fanns det rad olika straff som de åtalade kunde dömas till beroende på vad de gjort sig skyldiga till. Som tidigare nämnts fanns böters och skamstraff som innebar att den dömde dels tvingades stå på en s.k. "pliktepall " vid kyrkan ett vist antal söndagar till allmän beskådan för hela bygden, dels att de dömda skulle betala ett bötesbelopp. Detta bötesbelopp kunde vara nog så stort för den dömde, vid exempelvis enkelt hor innebar detta 80 daler i böter för den gifta parten och 40 daler i böter för den ogifta. Om man då betänker att en enkel piga endast tjänade 5 daler om året förutom mat, husrum och kläder förstår man att bötesstraffen kunde vara näst intill omöjliga att betala för många av den tidens samhällsmedborgare. För dem som inte kunde betala sina böter fanns det andra sätt att göra rätt för sig, en kvinna kunde exempelvis få slita ris vid tingshusdörren för att sedan förvisas från trakten. En man som likaledes inte var i stånd att betala sina böter kunde istället tvinnas "löpa gatlopp" detta gick till på följande sätt att ett antal män, ofta 50 stycken, ställde upp sig på två rader vända mot varandra med påkar i händerna. Den dömde skulle sedan springa mellan dem med bar rygg medan de skulle försöka slå honom med så många slag som möjligt - ibland hände det att den dömde inte överlevde sitt gatlopp.

Det som införandet av moselag i Sverige markerade var att man frångick den tidigare synsättet på lag och rätt som innebar att ett brott var en sak mellan ätterna som skulle lösas av dessa genom kompensation så att de inblandade blev nöjda, . I stället blev ett begånget brott en sak för staten, där det gällde att utreda vem som hade begått vad och sedan bestraffa denne, de eventuella böter som utdömdes tillföll staten. Rent konkret innebar det att enorm ökning av döds- kropps- och stympningsstraff, något som under tidig historisk tid, hade varit relativt ovanligt i norden - i vart fall för fria män.

  

Jan Nilsson 1998