93

Innanför Bofors skjutfälts inhägnade område i Abborrtjärn finns fortfarande en gård kvar av de tre som har legat här tidigare. Den inköptes av bergsmanssonen Erik Eriksson på auktion någon gång i mitten av 1890-talet. Han var mantalsskriven, om också inte bosatt på gården, fram till 1918. Den kallas då Våtsjötorps "nedra gård". Tidigare hade här varit bosatt en Persson som också kom från Våtsjötorp. Han hette Erik Persson och skulle under sin aktiva tid här som grythandlare och bergsman i Immetorpshyttan positivt påverka gruv- och hyttdrift i den omkringliggande bergslagen. Ett stort antal bönder och torpare skulle härigenom beredas ökad utkomst genom malmförsel från gruvorna och kolning liksom bergsmän och bruksägare skulle få ökad avsättning för sitt gjutgods.
 Våtsjötorpssläkten har sedan 1600-talet varit bergsmän och delägare i Immetorpshyttan. Erik Persson var yngst av fyra söner till bergsmannen Per Persson och hans hustru Maria Olsdotter. Han föddes den 27 mars 1806. Brodern Nils Persson tog över hemgården, och Erik kom genom gifte 1829 att bli torpare i Björntjärn. Hustruns namn var Maria Jansdotter och hon var född den 28 april 1807. Äktenskapet välsignades med tre barn, Carolina f. 1831, Erik f. 1835, död redan 1843 och Maria f. 1839. Carolina gifte sig 1851 med drängen Erik Jacobsson. Tre år senare bosatte sig Erik Persson och svärsonen med sina familjer i Abborrtjärn, där de delade på bruket av en 1/12-gård.

Räkenskapsbok 1855-1884
Det är svårt att fastställa tidpunkten då Erik Persson etablerar sig som försäljare av järngrytor och annat gjutgods. Från bruken i länet, som redan under 1500-talet börjat framställa gjutgods, spred sig gjutaryrket under slutet av 1700-talet till hyttorna och under 1800-talet hörde gjutarkonsten samman med masugnarna och framställningen av tackjärn där. Vid Immetorpshyttan hade grytor och annat gjutgods en framträdande plats i slutet

94

av 1840-talet, vilket framgår av en inspektionsrapport (Jernkontorets annaler). Som grythandlare i stor skala skaffar sig Persson också tillnamnet Björnstål, förmodligen med anknytning till torpet Björntjärn. Jag har dock ingenstans påträffat detta namn, varför jag håller mig till hans dopnamn. Då Persson börjar föra bok över sina utgifter förefaller allt redan väl organiserat och inkört. Det är att märka att det här inte är fråga om en kassabok i vanlig mening: med några få undantag saknar den anteckningar om inkomster. Det framgår också av bokens innehåll att andra böcker fanns; det talas om handelsbok och grytbok. Av räkenskapsboken framgår

Erik Persson Björnstål från Abborrtjärn - bergsman, gryt- gjutare och grythandlare i stor skala.

95

Persons gård i Abborrtjärn. Tecknad efter fotografi av Hans Davidsson.

också att han har hjälp med att föra böckerna. F. färgaren J.P. Kindgren i Immetorp är Persson behjälplig med bokföringen. 
 Den nu aktuella boken börjar år 1855 och slutar strax före Perssons död i juni 1884. Boken har funnits i hembygdsföreningens arkiv ett antal år. Jag lärde känna dess existens 1970. Då uppfattade jag endast att det vid Immetorpshyttan också funnits en gjuteribyggnad, i vilken Persson bedrivit sin grythantering. Enbart detta förhållande var mycket ovanligt; vanligt var att gjutningen försiggick i ett hörn av rådstugan. Smältan tappades upp i en bassäng varefter man tog den i skänkar och fyllde gjutformarna. Hur omfattande Erik Perssons gjutgodshantering i själva verket var har jag inte förstått förrän nu, då jag gett mig tid att gå igenom hans noteringar. Denna läsning har också initierat resor till arkiv på andra orter för att närmare i detalj kunna följa Erik Perssons affärer. Skulle det ev. finnas någon i läsekretsen som har tillgång till någon mera bok med anknytning till Persson-Björnstål skulle det givetvis vara värdefullt om detta bringades till hembygdsföreningens kännedom. Fortfarande återstår dunkla punkter att belysa; t.ex. hans affärer med järnvägen i Kristinehamn.

96

Ett avsnitt ur grytgjutare Perssons räkenskapsbok 1865

Immetorpsgryta som fanns hos familjen Bergius i Flottnäset.

97

Bergsmansarv och goda personkontakter
Det har tidigare nämnts att på Våtsjötorp har bergsmansyrket gått i arv från far till son. Säkert har Erik Persson tidigt fått följa med till Immetorpshyttan och där följa de procedurer som var förenade med tackjämsblåsningen: hemforslingen av malm till hyttan från Dalkarlsberget och andra närbelägna gruvor, rostningen av malmen så att den blev mindre svavelhaltig och mer lättarbetad, bokningen eller krossningen av malmen, som blandades med "lim" eller kalk samt kol i lämpliga proportioner från hyttans masugnskrans. (1842 hade varmbläster installerats i hyttan, kring 1850 rostades malmen i ugn och i stället för handbokning krossades malmen i en kross.) Att hugga kolved och resa milor ingick i bergsmannens vardag och Erik fick säkert tidigt göra bekantskap med dessa sysslor. När han sedan bosatte sig på Björntjärn i närheten av Villingsberg kom han också närmare Klunkbyttan och lärde känna bergsmännen och hyttarbetarna där, vilket han senare skulle ha nytta av. Inte långt från Lekhyttan låg Vekhyttan och Erik Persson skulle här knyta vänskapsband med den mest betydande av bergsmännen, Lars Larsson. I det följande skall vi se att Erik Perssons bekantskapskrets inte enbart inskränker sig till de nu nämnda hyttorna. Han känner också folket i Granbergsdalshyttan liksom de som arbetar i Kväggeshyttan och Snöbergs hyttan. Förutom Villingsberg känner han också de båda bruken Valåsen och Garphyttan med deras ägare Hofsten och Hinnersson. Han har också förbindelser med Ölsboda bruk. Hans eventuella affärskontakter med Bofors är inte kända men han var dock kund hos tegelbruket och spiksmedjan; någon gång också hos kvarnen. Karlsdal var vid denna tid ett välkänt och betydande järnbruk, ägare till ett för sin tid modernt gjuteri, och självfallet kände Erik Persson också brukspatronen Carl Lindberg. Karlsdal omnämns i början av 1820-talet inte bland landets tre främsta gjuterier, vilka ansågs vara Hellefors (i närheten av Flen), Finspångs och Stavsjö bruk, men kring mitten av 1800-talet hade dess gjuterialster stort anseende

Granbergsdalshyttan
Som tidigare nämnts blev gjutningen under 1800-talet en del av tackjärnsprocessen. Granbergsdalshyttan var en av de hyttor där man göt nyttoföremål och andra saker. Det var inte vilket järn som helst som lämpade sig för gjutning. Erik Gustav Johansson, f. 1851 och bosatt på Stenstorp i Granbergsdal, berättar i en tidningsintervju i Karlskoga Tidning (16 dec. 1936):

 "Far min var egentligen gjutare där vid hyttan, ty på den tiden gjorde de också grytor och pannor och en hel del andra saker. Ja, här göt man grytor som bara

98

rymde 2 kannor (1 kanna = 2 stop = 2.6 l) och sådana, som det gick ända till 18 kannor i. De gjorde också små grytor, s.k. pannor, från 1 -3 stop upp till 1 kanna. De måste passa på de utslag som hade s.k. 'gråjärn', ty 'vitjärn' var ju alldeles för hårt. Gjutarna, som var i tre lag på sex man, hade visst för varje kannrum, dvs. de fick betalt efter hur mycket grytorna rymde. Så såldes de i Kristinehamn, dit en arrendator på Stenbacken körde en gång i veckan till torget. När jag var sex år fick jag vara med far i hyttan och rensa järngrytor och på så sätt tjäna en liten slant. Jag minns att "Jon i Vall' var arbetskamrat med far. Han var gift med "Mor i Vall" som ni nog har hört talas om."

 Till gjutarna i Granbergsdalshyttan betalar Persson löner under 1855; Carl Jonsson i Paskbo 35 Rd och till Carl Johan Jonsson i Vall 133 Rd. Dessa tillhörde en känd gjutarsläkt. Carl Jonsson var gift med en faster till Carl Johan Jonsson (Nyvall) och far till "Gyter-Lars", en mycket produktiv gjutare vid Granbergsdalshyttan. 

Immetorpshyttan 1855
I Immetorpshyttan göts också grytor upp till 18 kannor. Den gamle masmästaren Petter Persson är omnämnd i Erik Perssons räkenskaper; han kör sinnertegel och hallstöpe (gjutna hällar). Som masmästare har han vid det här laget ersatts av Nils Jonsson. Erik Perssons bror i Våtsjötorp, Nils Persson, kolar milor för hans räkning. Förre färgaren J. P. Kindgren väger lin. Han skall längre fram få mera ansvarsfulla arbetsuppgifter som malmvägare. Utterbäcksgruvan har börjat iordningställas och Erik Persson ställer naturligtvis stora förhoppningar på den.
 I hyttan finns förstås gjutare, främst Anders Olsson som har arbetat i hyttan sedan omkring 1830, men också några till: Petter Olsson, som även skall tituleras fjärdingsman, Carl Jakobsson, Anders Svensson Sundelin, född 1825 och Carl Hindric, född omkring 1840. Till dessa betalar Persson under 1855 183 Rd samt till en av bergsmännen, bonden Erik Olsson i Brickegården, 400 Rd i arbetslön till dennes medhjälpare. Persson anlitar också gjutarna i Klunkhyttan och Vekhyttan samt Valåsens bruk.

Räkenskaperna: inköp av malm 1855-1856
Hur skall redovisningen av Erik Perssons verksamhet ske? I hans räkenskapsbok finns underlaget för det mesta av vad som sker åren 1855-84 och det blir därför nödvändigt att med siffror belysa olika perioder i hans liv som bergsman med gjutgods som specialitet.
 Under år 1855, som är det första utgiftsåret i kassaboken, köper Erik Persson malm för 2 867 riksdaler. Nästan hälften av malmen kommer från brukspatron Carl Lindberg på Karlsdal. Bland leverantörerna märks också Petter Persson i Gälleråsen.

99

1856 köper Erik Persson malm från Nora för 1 130 Rd och en mindre del från Gälleråsen. 1857 har malmen i Utterbäcksgruvan på nytt börjat brytas. Malmkostnaderna fördelar sig i stort sålunda: Carl Lindberg 1 800 Rd, Utterbäcksgruvan 1 504, Gälleråsen 279, Fogdhyttan 590, Ringshyttan 619, Lerdalen 124, Bastnäs 259, Skrikarhyttan 93, Dalkarlshyttan 346 och Viker 1 282 Rd. Kostnaderna för malm är de största under Perssons aktiva period: 7 035 riksdaler.

Malmforor 1855-1859
Malmfororna betingar 1855 ett pris av 338 Rd och 1856 1 536 Rd, vilket är den högsta noteringen för perioden. E. Persson anlitade forkuskar från många olika håll i Karlskoga för att forsla malmen från gruvorna i norr till Immetorpshyttan. Under åren 1855-1859 ombesörjde handlanden i Immetorp, A. Carlsson en stor del av malmtransporterna från Dalkarlsberg: de står för en summa av 2 625 Rd. Snickaren Jan Forsberg i Stolpetorp är en av forkarlarna, Jan Jacobsson i Lämås en annan. Också gjutarna Carl Jonsson i Vall, Anders Jonsson i Dalsmund och Nils Nilsson i Bäck forar malm för Persson liksom Olof Andersson i Bengtstorp och Petter Olsson i Carlby. Allt som allt var ett 50-tal man sysselsatta med malmtransporter åt Erik Persson.

Predikanten och gjutaren i Vall
De flesta Karlskogabor känner säkert till "Mor i Vall" som Erik Gustaf Johansson har omnämnt här ovan. Hon var gift med Jonas Jansson, mera känd som "Jon i Vall" och gjutare i Granbergsdalshyttan. De fick en son, Karl Johan, som föddes den 29/12 1829. Också han skulle göra sina lärospån i Granbergsdalsbyttan och med tiden bli faderns medhjälpare. Fadern avled våren 1849. Sonen, som i E. Perssons räkenskaper omnämnes som Carl Jonsson (C J.) i Vall, följde släkttraditionen och blev som ung gjutare i Granbergsdalshyttan. Såväl på moderns som faderns sida härstammade han från kända gjutaresläkter. 1856 är det sista år han utförde arbeten för Erik Persson. Carl Johan hade vid tiden för faderns död börjat känna dragning åt predikantkallet och höll gudstjänster i hemmen. Han erhöll utbildning som kolportör och lämnade 1859 sin tjänst som gjutare vid hyttan sedan bergsmännen vägrat ge honom ledigt om söndagarna för att predika. Carl Johan tog sig namnet Nyvall och blev en känd profil inom Missionsförbundet.

Fotnot: I de räkenskaper från Granbergsdals hytta som jag tagit del av återfinns CJ. Jonsson där t.o.m. augusti 1856.

100

Gryta tillverkad vid Klunkhyttan. Finns i Klunkhyttans masmästarstuga.

Inköp av gjutgods 1855-1856
För gjute (gjutgods utöver grytor) från Immetorpshyttan betalar Persson under 1855 knappt 500 Rd. De är bara en femtedel av vad Lars Larsson i Vekhyttan levererar. Från Valåsen köper han gjute för 1 400 Rd. Totalt är hans kostnad för gjute under 1855 4 526 Rd. Persson köper också grytor från bergsmän i Immetorpshyttan och Klunkhyttan, men den största andelen kommer från Granbergsdalshyttan (1 384 Rd).
 Perssons inköp av gjute 1856 saknar motstycke i hans verksamhet som grythandlare och speglar kanske en lika stor efterfrågan. Han betalar till Klunkhyttan 3 754 riksdaler, till Vekhyttan, (Lars Larsson) 2 650 och dess övriga inbrukare 367 Rd. För gjute från Garphyttans bruk betalar han 1 834, till Immetorpshyttan 1 319, till Valåsens bruk 1 200, till Granbergsdalshyttan exkl. CJJ. Vall 844 Rd och till den sistnämnde 825 Rd samt till patron Lagerhielm på Bofors bruk 531 Rd. Anders Eriksson, Österhult säljer för 409 och Carl Olsson, Östervik för 386 riksdaler.
 Ytterligare några leverantörer av gjute finns; totalkostnaden utgör 14 400 Rd.

Gjutarlöner 1856
1856 är Immetorpshyttans andel av dem som är uppförda på Erik Perssons lönelista tre gånger större än Klunkhyttans: 1 072 Rd. Till bergsmän i Immetorpshyttan betalar han också gjutarlöner. Bland dem ligger Erik Olsson i Brickegården högst med 800 Rd. 

Kolning av milor 1855-1861
Under 1855 är antalet kolare få. De har anknytning till trakterna kring Abborrtjärn, som Adam i Abborrtjärn, Björn i Fallet, Asplund i Klingerhult 

101

och mågen Erik Jacobsson, vilka tillsammans uppbär 19 Rd. 1856 tillkommer J. Nilsson i Storängstorp och P. Lind, Carlby. 1857 återfinnes Jan Forsberg i Bråten (200 Rd), Jacob Jonsson i Lämås (435 Rd) samt Brickegårdsbönder: Jan Magnus Nilsson, som kolar för 183 Rd och f. nämndemannen i bergtingsrätten, sexmannen Erik Eriksson, 75 Rd. 1858 finner vi Anders Nilsson, Bråten, mamsell Jonsson, Bohult samt Jonas Nilsson i Stenbäcken bland dem som kolar för Erik Persson. 1859 finns också Jonas Ersson Kok i Baggebo bland dem som förtjänar några riksdaler på kolning medan Jan Jacobsson i Lämås ligger högst på lönelistan (200 Rd). Den f.d. gjutaren August Sjögren i Immetorp rycker in när det behövs, vare sig det gäller kolning eller vakttjänst i hyttan. Brickegårdsbonden Erik Eriksson Norr kolar också någon mila under 1861.

Abborrtjärn 1856-1857
I juni 1856 betalar Persson till inspektor Sillén, Valåsen, sin andel för iordningsställande av den gemensamma vägen till Abborrtjärn, 119 Rd. Han gör också resor till grannstäderna Örebro och Kristinehamn, marknadsresor och resor i andra angelägenheter. Marknadsresorna omfattar även resor till andra, mer avlägsna platser, för vilka skall redogöras längre fram i texten. Torpet i Abborrtjärn skall också skötas; en piga anställs för vallgång. Hustrun Maria ägnar sig åt vävning på sina fristunder och dottern med samma namn börjar bli giftasvuxen. Maria skall ingå äktenskap med Anders Carlsson på Dalen. I augusti gör Persson en resa till Stockholm, på vilken han spenderar 200 Rd. Ett år senare reser ett sällskap på sju personer från Abborrtjärn till Stockholm. Troligen färdas sällskapet med båt över Mälaren. Biljetterna kostar 13 Rd. Under resan betalar man kvarter med 1 Rd. Hyran i Stockholm går på 15 Rd, "Caffe 6 Rd. Lusttur, besiktningar å alla ställen" kostar 8 Rd. Resan varade troligen 3-4 dygn. Två svarta silkeskläden inköptes liksom en diamant å 9 Rd.

Köp av värdepapper och lån
Erik Persson är intresserad av att satsa pengar i objekt som förefaller lönsamma. I slutet av augusti 1855 inhandlar han i Örebro en "obligation på järnvägen" för 50 Rd. Den I december 1855 inköper han en aktie i ett järnvägsbygge, troligen järnvägen mellan Köping och Hult, "till fullo inbet. 36 Rd". Han engagerar sig också i ett hotellbygge i Örebro då han i september 1857 erlägger 100 Rd för detta ändamål. (Senare skall han vid olika tidpunkter göra inbetalningar för förvärvande av aktier i rörelsen.) För att finansiera köpet av egendomen i Abborrtjärn

102

har Persson lånat pengar av talmannen Anders Ericsson i Östra Kärne. Han gör en avbetalning den 23 mars 1856 med 2 684 Rd. 1859 återstår 10 000 Rd på lånet, och han erlägger nu varje år ränta på detta med 570 Rd t.o.m. mars 1861.
 Till hypoteksombudsmannen Olof Spiik avbetalar han i juli 1862 2 000 Rd, i april 1863 1200 Rd samt i sept. 1863 till Spiik 558 Rd "på 1/12 dels hemman Abborrkärn". I aug. 1862 betalar han in 655 Rd "till Diskonten härförut". I febr. 1863 skriver E. Persson på en revers och erlägger "diskonto" med 645 Rd, i sept. 1864 betalar han 432:39 Rd för hypoteket på Abborrtjärn och okt. 1865 en något högre summa. En inbetalning till kamrer Dahlgren, Stockholm i rek. brev å 565 Rd sker i april 1864.
 I mars 1865 finns noterad en skuldförbindelse med åtföljande inteckning i gården på ca 2 800 Rd. Kreditgivare var G. Nilsson i Bregårdstorp och E. Ericsson i Granbergsdal. Borgensman var bl.a. Erik Jacobsson i Abborrtjärn.
 I jan. 1866 betalar Persson in 520 Rd till kamrer Dahlgren i Stockholm, "diskontlån". En inbetalning på hypotekslånet sker i september 1866 och i okt. 1867 sker betalningen via omb.man O. Spiik i Örebro. I okt. 1870 sker inbetalning av hypoteksräntan "med intecknings förnyelse". Till Eriksson i Granbergsdal erlägger han med början i dec. 1865 36 riksdaler i ränta å skuldbeloppet 600 Rd. varje år till dess han gör sista inbetalningen i okt. 1872.

Exempel på utgifter 1857
Erik Persson låter snickaren Jan Forsberg i Stolpetorp tillverka modeller för gjutning efter sina egna förslag. Han är frikostig mot sina närmaste: "24/4 Tillsläppt till en ko till syster Brita Sandbäcken 60 Rd". Denna frikostighet gäller också tjänstefolk och grannar; han tillskjuter medel till en grannes barnsöl och bekostar kyrkogången för modern någon månad senare. Han lånar också ut pengar när kassan tryter för någon i hans omgivning: 28/6 "Smeden Berglund lånat 3 Rdr"; och 517 "lånat till E. Ersson i Nordändan 5 Rdr". Den 23/7 avsänder han 300 Rdr till Lidköping, den 2/9 lämnar han "till Carl Ericsson i Sibbo tax. i sågen 1.30 Rd". Möjligen äger han en andel i sågen ifråga. Den 6/9 köper han en andel av inspektor Drakenberg i Immetorpshyttan, den 17/9 ett kolhus av samme man. I slutet av denna månad är det marknad i Örebro och han lämnar mågen E. Jacobsson 60 Rd till en ko. Under marknaden inhandlar han 15 kannor öl och en tjur för egen räkning. I slutet av året har Persson en hel del utgifter för Utterbäcksgruvans räkning. (Se Karlskoga Bergslag 1989 s.154.)

Karlskoga Bergslag 1989 s.154.
Malmbrytningen försiggick således obehindrat hela sommaren 1863. Men styrelsen för gruvbolaget hade ekonomiska svårigheter.
 Av en taxeringslängd framgår, att Utterbäcksgruvan vid denna tid var indelad i 52 lotter, vilka ägdes av 42 bergsmän. J Bergman i Bregården ägde 5 lotter, Erik Persson-Björnståhl 4 liksom även Nils Nilsson i Våtsjötorp. Fyra bönder i Brickegården ägde 2 andelar vardera liksom ytterligare fem bergsmän från Karlskoga medan den nyvordne disponenten Gustaf Ödqvist för gruvbolaget taxerades för 1,5 andelar liksom ytterligare två. Fjorton av deltagarna taxeras för en del var, de övriga tretton för en halv del. Varje lott taxerades till 20 riksdaler. Detta är förmodligen en årlig avgift. Dock betalar Persson-Björnståhl under åren 1859-1863 585 Rd i taxeringskostnader. För konsthjulet med pumpanordningar betalar han 1857-1858 523 Rd 48 sk. Under samma period är Persson-Björnståhls kostnader för gruvbearbetningen drygt 1500 Rd. I rena gruvarbetarlöner utbetalar han 650 Rd. Dessutom tillkommer för hans egna lotter kostnader för lodkröning jan 1859 - mars 1863 på drygt 400 Rd.

103

Arbetslöner 1857-1859
1857 betalar Persson till Immetorpshyttans gjutare 636 Rd, av vilka Anders Olsson ensam står för 525 Rd. I övrigt är det mest Klunkhyttans gjutare som anlitas: 338 Rd. Immetorpshyttan ligger högst också 1858 med 794 Rd av en totalsumma på närmare 1 000 Rd. Mest anlitade är i övrigt A. Olsson, C. Olsson i Östervik och Nils Nilsson i Bäck. 1859 står ITH för drygt hälften av gjutarnas arbetslöner medan Nils Nilsson i Våtsjötorp svarar för 310 Rd av årskostnaden på 995 Rd.

Malmköp 1857-1859
1857 är inköpskostnaderna för malm exceptionellt höga - hela 7 035 Rd - fördelade på endast 19 poster. Brytningen i Utterbäcksgruvan svarar för 1 504 Rd, C Lindberg på Karlsdal för 1 800 Rd, Olof Andersson i Bengtstorp 452 Rd medan gruvorna runt Nora svarar för 2 811 Rd.
 1858 är Perssons kostnader 5 400 Rd fördelade på tio poster. Utterbäcksgruvan svarar för 3 730 Rd, brukspatron Lindberg för 925 Rd, Petter Persson Gelleråsen för 158 Rd och gruvorna i Nora Bergslag för resten.
 1859 levererar C. Lindberg Mossabergsmalm och tackjärn; Erik Olsson i Brickegården har ett parti malm från Persberg som han säljer för 250 Rd, N. Andersson i Ölsdalen säljer malm för 100 Rd. Från Ringshyttan kommer Ryssabergsmalm för 570 Rd. För malmen detta år betalar E. Persson 2 190 Rd - mer än en halvering av kostnaden från föregående år. 
Någon större mängd Utterbäcksmalm förefaller inte längre komma till Immetorpshyttan - mindre kvantiteter levereras av andra delägare i Utterbäcksgruvan 1860-1862. Hösten 1864 upphör brytningen.
 Den malm Persson köper är av många slag: utöver malm från Dalkarlsberg och Utterbäck förekommer Åsboberg, Ryssaberg, Mossaberg, Humlaberg, Hållstaberg- och Repabergsmalm. Gruvorna kan heta Grindgruvan, Smedjegruvan, Björkgruvan eller Ölsdalsgruvan. Persson skaffade sig även 1/4 andel i Röbergsgruvan i Lerdalen mellan Nora och Hjulsjö där malmen bröts i dagbrott. Han engagerade också enskilda personer att leta efter malm i skarn- och slagghögar; barn och äldre gjorde sig på så sätt en liten förtjänst.

Inköp av gjute 1857-1859
1857 lägger Persson ner 5 049 Rd på inköp av gjute, 1858  1 755 och 1859  4 345 Rd. Hans största leverantörer dessa år är Lars Larsson i Vekhyttan 1821, Erik Olsson, Brickegården 800, And. Olsson Dalsmund 565, sexm. Erik Eriksson, Brickegården 504, Carl Olsson, Östervik 418, And. Ericsson, 

104

Österhult 321, Valåsens bruk 300, Olov Olsson, Sandtorp 295, Jan Persson, Sibbo 200, och Carl Carlsson, Brickegården 200 riksdaler. 
 Hyttorna i Lekeberg bidrager i övrigt med gjute för 1 036 riksdaler.

Perssons grytaffärer 1857-1859
Den störste grytleverantören under år 1857 är Garphyttans bruk, som säljer grytor för 300 Rd. P. Ersson i Älvhyttan levererar grytor för 150 Rd och några bergsmän i Aggerud och Bregården säljer grytor för 98 Rd. 1858 bidrager And. Jonsson i Dalsmund med grytor för 150 Rd. 1859 är hyttan i Granbergsdal den största leverantören med grytor för 85 Rd.

Ny grytleverantör: Krokfors bruk - Arboga mek. verkstad
Persson finner under 1859 en ny grytleverantör: Krokfors bruk invid Kopparberg. Detta bruk hade grundats 1810 för förädling av gjutgods men fick under 1850-talet problem med vattenkraften och då Arboga hade bättre tillgång till denna energikälla, goda sjöförbindelser och en järnväg under byggnad mellan Köping-Örebro byggdes en ny anläggning där, som

Skaftgrytan överst t.v. från Hellefors bruk i Södermanland. Den övriga köksutrustningen från Arboga Mekaniska Verkstad. Föremålen förvarade i Arboga museum.

105

stod färdig 1858. Det är troligt att de grytor som Persson beställer 1859 kom från den nybyggda verkstaden i Arboga. 1860 beställer han också gjutgods därifrån. Som E.G. Johansson i Granbergsdal tidigare omtalat fick gjutarna betalt efter kannrum, dvs. hur många kannor grytan eller pannan rymde (en kanna rymde 2.64 1). Man göt både små och stora grytor (i Pershyttan utanför Nora göt gjutarna grytor i lagom storlek för det egna frukostägget) men också andra föremål, bryggpannor, hällar för öppna spisar men också för förstugor.
 Vilka beställningar gjorde då Persson? De inkommande orderna fördes in i en beställningsjournal och noterades också i en materialjournal, (1860):
 s. 260 Kannrum "Jan. 18 Abborrkärn Er. Persson 1 1 1/2 2 3 4 5 6 7 8 10 12 18 Runda fotgrytor (st)12 12 9 5 1 1 2 3 s. 287 Kannrum 1/8 1/4 1/2 1 1 1/2 2 Jan. 18 Kastruller utan fläns (st) 1 2 12 5 s. 270 Kannrum 1/8 1/4 1/2 1 1 1/2 2 Jan.23 Skaftpannor 886s. 278 Nummer 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12-21 "Jan. 18 Runda lock 2.
 Arboga mek. verkstad: 1860 beställer Persson 47 st runda fotgrytor i olika storlekar upp till 18 kannrum, 22 st skaftpannor samt 20 st kastruller utan fläns. 1861 är grytornas antal 44 och skaftpannorna 64 st. Dessutom beställer Persson 38 st runda lock. Går vi fram till 1874 beställer Persson då 52 fotgrytor, 51 skaftpannor, 6 runda lock och 21 stekpannor med fötter. Dessutom beställer han en 50 kanns' bryggpanna och en av storleken 60 pannrum. 1875 omfattar beställningarna bl.a. 6 skaftpannor, 4 lock och 31 st stekpannor. Av de senare är 21 utan och 10 med fötter.
 1756 infördes bestämmelsen att allt gjutgods skulle stämplas. Arbogas stämpel är naturligtvis "ARBOGA". Persson-Björnstål återkommer med beställningar 1862 och 1866. Det sistnämnda året lyder ordersumman på 398 Rd. Med undantag för ett par år under 1870-talet blir nu Persson en trogen kund hos gjuteriet i Arboga t.o.m. 1876. Från 1879 är hans beställningar från Arboga mek.verkstad marginella och upphör helt efter 1880.

Malmköp och foror 1860-1862
1860 uppgår E. Perssons malmkostnader till 485 Rd: huvudsakligen inbetalningar av andelar till Utterbäcksgruvan och gruvan i Lerdalen. 1861 är kostnaderna 1 294 Rd. Rösbergsfältet svarar 1862 för 1 269 Rd och Ringshyttan för 600 Rd av totalt 2 250 Rd.
 Malmfororna är många under 1860. Ca 35 forkarlar svarar för ungefär lika många transporter malm från gruvorna i norr: tillsammans 940 Rd. 1861 hemförs malm för 662 Rd; Olof Olsson i Sandtorp och Jacob Jonsson i Lämås heter de flitigaste körarna. Till Karlskoga faktori transporteras en del.

106

Malmforor till Svartå bruk
Malmforor till Svartå bruk 1862 skiljer sig från föregående år. Mellan den 15 och 17 januari noterar Persson transporter från Dalkarlsberg till Svartå bruk av mer än 13 000 centner malm eller 55,5 ton. I Svartå bruks bokföring bekräftas att man mottagit 13 767 centner malm från Dalkarlsberg och Vikersvik. Dessutom krediteras Persson för 2 840 centner malm från andra gruvor. Likviden utbetalas under dec. 1861 - april 1862 med 3 207:50 och 93:32 Rd i sept. Vid årets slut har han en fordran på 32:84 Rd. Vid sidan om malmfororna till Svartå bruk forslar Persson hem malm för egen blåsning för 1 288 Rd. Av denna summa utbetalas 830 Rd för Humlabergsmalm.

Fotnot: J. P. Kindgren förekommer också i brukets journaler liksom Handl. Andersson i Immetorp. Kindgren tituleras här faktor och krediteras för vägningskostnaden avseende 16 520 centner malm fr. Dalkarlsberg och Striberg m.m. med 66:08 Rd. Mellan Andersson och Svartå bruk sker en avräkning av forlöner för 11983 centner malm. I avr. ingår ers. till Immetorps hyttelag för malmvågen med 10:20 Rd. 1864 finns brukspatron v. Hofsten, Valåsen upptagen i räkenskaperna. Han erhåller i mars s.å. forlön för ca 5 500 centner malm medan P. Lagerhielm i Bofors har en fordran för drygt 300 centner. Traditionellt var malmforsling för bruken troligen en angelägenhet för patronerna med deras större resurser. Att enskilda handelsmän och bergsmän här konkurrerade om malmtransporter i större partier var möjligen ett undantag från regeln. Givetvis engagerade bruken vid sidan om dessa transporter även enskilda personer för malmforor. I centner = 42.5 kg.

1862 anlitar Persson kolare i Degerfors-trakten
1860 finns endast tre kolkörare noterade: Anders Jonsson i Bregården 4 Rd, Jonas Ersson, Baggebo som erhåller 10 Rd liksom mågen E. Jacobsson. 1862 kolar Nils Jonsson i Fågelåsen för 161 Rd, Gustav Person i Gökhult för 28 Rd, And. Jansson Agen för 270 Rd, Jan Andersson i Nysund för 9 Rd, Nils Nilsson i Bäck för 20 Rd, Carl Björkström i Sibbo för 50 Rd och Anders Erlandsson i Ängebäck för 50 Rd. Givetvis frågar man sig varför Persson anlitar kolare så långt bort som i Nysund; kanske kan man misstänka att han levererar träkol till något av bruken? Kolskog borde ju finnas tillräckligt av på hemmaplan.

Arbetslöner, inköp av grytor och gjute 1860-1862
Immetorpshyttan svarar 1860 för största delen av lönerna, 803 Rd mot 220 Rd för Nils Nilsson, Våtsjötorp: summa 1250 Rd. 1861 utbetalar Persson 317 Rd till Immetorpshyttan och knappt 100 Rd till Klunkhyttan. 1862 dominerar Valåsens bruk; 470 Rd.
 Valåsen levererar 1860 grytor för 100 Rd till Persson; 1861 och 1862 är Vekhyttan störste grytleverantör. När det gäller gjute köper Persson hos Valåsen 1860 för 953 Rd, 1861 för 225 Rd och 1862 för 300 Rd.

Fotnot: En annorlunda transport sker i januari 1862 då en 75-kanns'panna foras från Klunkhyttan till Karlskoga. Klunkhyttans stämpel var KH. Gjutarens initialer kunde också finnas på grytan.

107

Valåsens bruk
Valåsen är en viktig leverantör till Persson av såväl gjute som grytor. Valåsen var ju annars mest känt som ett hammarbruk. Men det var också ett bergsmanshemman, och dess ägare har ägt andelar i gruvor och hytta. Då Gert Ysing anlade den andra hammaren vid Valån 1649 blev han också delägare i Sibbohyttan, där han blåste det för hammarbruket nödvändiga tackjärnet. 1811 dömdes denna hytta ut och "ödelades" varvid brukspatron von Hofsten flyttade till Immetorpshyttan med sin blåsning. Under den tid som kassaboken omfattar blåste alltså såväl Persson som Valåsens bruk sitt tackjärn i Immetorpshyttan och göt också sina grytor där.
 Under den följande delen av 1860-talet köper E. Persson 1863 gjute från Valåsen 800 Rd, 1867 för 100 Rd, 1868 150 Rd och 1869 för 200 Rd samt 1874 och 1876. Ytterligare grytförvärv från bruket förekommer inte förrän 1880.
 Persson köpte inte bara färdigt gjutgods av bruket. Han betalade också hyttelön till Hofsten eller dess inspektor. 1863 betalar Persson för brukets räkning 690 Rd, 1864 I 000 Rd, och 1867 100 Rd. Den sista posten för Valåsen noteras 1874 med 500 kr. En intressant fråga är vilken stämpel bruket använde för sitt gjutgods: densamma som för stångjärnet, eller Immetorpshyttans (I) ?

Bofors och Garphyttans bruk
Som vi tidigare har sett levererade brukspatron Lagerhielm på Bofors 1856 grytor till Erik Persson. Samma år köper Persson också gjute av Lagerhielm för 531 Rd. Vilken stämpel använde bruket vid denna tid på sitt gjutgods?
 Med Garphyttans patron, Hinnersson, gjorde Persson också en del affärer. När det gäller grytor inskränker de sig i stort sett till 1857. När det gällde övrigt gjute återkom Persson med några mindre beställningar åren 1863, 1875 och 1876.

Ölsboda bruk och malmforor från Ölsdalen
Vilken roll Ölsboda bruk (1660 -1870) spelar för Perssons affärer är oklart. 1863 är det ett par av gjutarna i Immetorpshyttan som arbetar för hans räkning "på Ölsbo bruk". "Ölsdalingar" forar även malm för hans räkning några år liksom de åren 1859 och 1867 transporterar tack- och gjutjärn bl.a. till Björkborn. Från en person i Ölsdalen köper Persson 1859 malm för 100 Rd. Malm roddes över Ölen.

108

Tackjärnstransporter
Forbönder från Ölsdalen och Bricketorp kör under åren 1859-71 vid några tillfällen tackjärn. 1859 kör And. Andersson i Ölsdalen tackjärn. 12/11 1859 noterar Persson: "Har jag bekommit vid Walåsen 100 Rd på tackjernet". 1867 kör flera personer i Ölsdalen tack- och gjutjärn. 1870 kör P. Olsson i Bricketorp tackjärn till Valåsen.

Järnvågen i Kristinehamn
Ur material som ingår i Valåsens bruksarkiv kan man också utläsa tackjärnstransporter. Enligt detta sänder bergsmän i Immetorp tackjärn till C.J. Andersson, Kristinehamn 1871. Så sänder exempelvis E. Nilsson, Våtsjötorp tackjärn dit den 418 för 1 500, den 11/8 E. Persson, Abborrtjärn tackjärn för 609:50. I september sänder Persson 2 st städ till C.J. Andersson & Co. i Kristinehamn för 10:- och den 13 oktober sänder han åter tackjärn, för 101:40. Transporten från Valåsen över sjön sker med lastbåten Trögelin, som vid denna tid trafikerade Möckeln och som bl.a. medförde varor för Villingsberg bruks räkning.
 I Perssons kassabok finns i oktober 1863 infört: "afsänt med uppsätter Lake till Herrar CJA &- till Betalning 1 000-", vilket uppenbarligen avser järnvägen i Kristinehamn. Av en annan notering okt. 1864 får man veta: "Inlemnat till Herrar CJA &- mäd ett onödigt qvitto 550-". Och för den 9 nov. 1867 kan man läsa: "inlemnat i Chamn hos Herrar CJA &- i min Räkning 900-".
 I kassaboken finns i maj 1878 följande notering: "Vägna till Chamn HyltTackjern 296.30, eget 2-38. Således 298.68" och 1 sept. 1882 :"Har Patron Roman Valåsen inbetalt för mig till Vågmästaren Andersson i Kristinehamn 800-". Okt. 1883 följer: "Betalt min skuld till till Herrar CJ Andersson i Kristinehamn mäd 120-qvitt". (1 Kristinehamns vågjournaler och vågräkningar från 1870 - 1880 har endast brukens sändningar till järnvägen återfunnits.)

Karlskoga faktori
Andra av Perssons transporter går till faktoriet i Björkborn. I juni 1858 utför AOS i Immetorp en transport till faktoriet och samma månad utbetalas lön till en forkarl för fora till "Björkborn och Wahlåsen" från Ölsdalen samt omtalas "Rodning mm öfver sjön Ölen". 1859 noteras "tackjern till Björkborn". 1861 erhåller And. Persson forlön för transport av tackjärn till Björkborn. Samma år ger Persson forlön till And. Andersson i Ölsdalen för transport till Björkborn. 1866 och 1867 utbetalas ersättningar 

109

till "Gustafsson, Carlskoga faktori" för malmrodd. - I februari 1860 betalar Persson "en gammal jernvägsfrakt från Sjöändan till Andersson i Kristinehamn".
 Det är inte bara malm eller järn som körs hit utan också näver. I augusti 1870 fraktar Persson 40 centner näver hit.

Övriga transporter: malm, järn, näver och läder
Ölsbomalm körs av forbönder bl.a. 1863. Andra forbönder i Fisksjön och Bodalen kör vikter till Kristinehamn 1861. I febr. 1864 noteras forlön för näver till Edsbergs torgdag. Näver fraktas vid ett tillfälle i början av 1870- talet till Persberg och Filipstad men också till Örebro. E. Persson kör även näver till Immetorp för takläggning av ett hus. Skonäver omtalas också.
 Persson köper läder i Örebro eller rekvirerar detta från Skövde eller Hjo.

Bly
Åren 1859-63 köper Persson bly: 1859 i Örebro "l fjerding". 1860 omtalas en järnvägsfrakt av 10 centner bly, 1862 inköp av handl. Forsell i Nora och ytterligare ett inköp samma år för 106 Rd samt 1863 inköp av järnvarufirman Mich. Alfort i Örebro. Vad han använde blyet till är okänt.

Marknader och gästgivareskjutsar
Man kan fråga sig hur denne torpare, sedermera bergsman, fick idén till sitt säkerligen lönande näringsfång. Erik Gustav Johansson från Granbergsdal har tidigare berättat om hur en arrendator där en gång i veckan körde grytor till marknaden i Kristinehamn. Någon marknad i egentlig mening tillkom inte i Karlskoga förrän 1867 även om det lär ha funnits ett försäljningsställe vid kyrkan. Möjligen upptäckte Persson att grytor inte salufördes i större mängd på andra marknadsplatser; med ett modernt uttryck fann han här en "nisch".
 En marknad förr i tiden kan nog i våra dagar ses som ett folkligt skådespel, där besökaren kan anses ha intagit såväl åskådarens som aktörens roll. Kreatursmarknaderna var kanske de mest välbesökta. Närkesbönderna drog till marknaderna i Västergötland för att sälja eller köpa kreatur, bergslagsbon för att köpa. Här hölls bl.a. marknad i Hova, Undenäs, Töreboda, Finnerödja, Skövde och Mariestad. I Närke hölls marknader i Örebro, Askersund, Tomta (Hallsberg), Lerbäck, Vretstorp och från 1863 också i Edsbergs-Sanna. "Fastingen" i Kristinehamn var en av bergsmännen välbesökt marknad liksom Hindersmässan i Örebro i januari. Välbekant är "Nora-marken" på hösten. I mitten på 1800-talet hölls marknad 

110

Persson använde olika färdmedel under sina handelsresor, kanske ibland med en "rapphöna" som ovan. Teckning av Hans Davidsson.

sommartid i Karlstad, "Per-mässan", som senare fick mindre betydelse. Marknaderna i Åtorp var också välbesökta. Och så långt borta som i Östergötland hölls marknader i Motala, Linköping, Skänninge, Tjällmo och Godegård.
 Ingen av dessa platser var främmande för Erik Persson. Han skräms inte av resandets alla besvärligheter på den tiden. Bara för att komma till en marknadsplats utanför orten måste man ju anlita skjuts på en gästgivare- gård, såvida man inte var utrustad med eget ekipage. Man kunde ju förstås också använda apostlahästarna. Krönikören A.G. Petersson berättar om Persson, att han var en ovanligt rask fotgängare. En gång hade han vid framkomsten till Örebro saknat sin plånbok, som han råkat glömma i hemmet. Han återvände då den följande natten till fots den fem mil långa vägen till Abborrtjärn och hämtade den. En av hans nu levande ättlingar berättar om Persson, att han vid ett tillfälle gick till fots från Kristinehamn till Karlskoga för att sedan fortsätta promenaden till Örebro. Bortklemad tycks han alltså inte ha varit; han stod väl ut med resestrapatserna. Järnvägslinjernas framdragande i landet skulle förstås underlätta grytfrakter och resebestyr. I samband med en resa till Kristinehamn i december 1863 noterar Persson "jernvägsfrakt", men först från hösten 1866 blir det mera regelbundna järnvägsfrakter. Ändå kan man i slutet av 1860-talet och under 1870-talet läsa i kassaboken om "besvärligheter". Till dess järnvägen 

111

blev ett mera allmänt kommunikationsmedel var han hänvisad till gästgivareskjutsarna.
 Det var inte alltid som hästen fanns i stallet vid skjutshållet. Mycken tid kunde därför gå förlorad innan den resande kunde kliva upp i kärran eller vagnen och slå sig ner bredvid kusken. Det enklaste fordonet som användes på gästgivaregården kallades i folkmun på vissa orter för "orrhöna" eller "kaffebränna". För längre resor fanns ekipage med täckta kupéer. Resenären måste också fram till 1860 medföra pass. När denne äntligen hade slagit sig ner i vagnen återstod själva resandets mödor. Väderleken kunde förstås spela den resande spratt, men för dess växlingar var vår huvudperson väl rustad. Regnrock och en vargskinnspäls skyddade honom för regn och kyla. De närmaste gästgivaregårdarna fanns i Lekhyttan, Brickegården, Högberg och Källmo. Som ägare till ett jordbruk i Abborrtjärn hade Erik Persson visserligen häst, men denna tycks han ha använt bara när han gav sig in till Örebro eller andra närbelägna orter. For han till Kristinehamn var det med skjuts, och kusk kunde vara en Brickegårdsbonde eller någon av mågarna i Abborrtjärn och Dalen.

Hindersmässan och Fastingen
För bergsmän och brukspatroner betydde Hindersmässan i Örebro mest. Den började den 19 januari och pågick i en dryg vecka. Hit kom norrlänningar med pälsverk, dalkarlar med slipstenar och moraklockor, västgötaknallar och Vingåkersbor med lärft och vävnader, östernärkingar med laggkärl och Kumlabor med skor. Men den var också mötesplats för alla som hade järnet som handelsvara. E. Persson for till Hindersmässan för att sälja grytor och göra privata affärer. Så länge han var i sin krafts dagar skulle han inte utebli från denna marknad, dit han kom åtföljd av familjemedlemmar och sin måg Erik Jacobsson. I motsats till de många Närkesbönder, som kom till Örebro för att sälja sina produkter och som övernattade i sina åkdon, ofredade av stadens pöbel, var han en privilegierad marknadsbesökare med förhyrt rum, som också kunde unna sig och sitt sällskap, som man får förmoda, ett väl tilltaget dagtraktamente.
 Brukspatroner, bergsmän och borgare från främst Göteborg avslutade sina affärer på "Fastingen", vårvintermarknaden i Kristinehamn. Till att börja med hade den inletts den 25 februari och pågått i tre veckor. Antalet marknadsdagar skulle emellertid minskas. Här gjorde brukspatronerna upp med göteborgarna om priset på stångjärn och med tackjärnsblåsarna om leveranser och priser under det kommande året. Perssons marknadsbesök i Kristinehamn förefaller dock ha skett i mars-april och 

112

september- oktober. 1856 var en av forkarlarna dit CJ. Jonsson i Vall. Här har Persson fast kvarter; i oktober 1859 erlägger han betalning för "Stall och kammare till nästa år", vilket skall upprepas kommande år. Resorna till Kristinehamn kombinerades ofta med marknadsbesök i Karlstad: "Per-mässan" i juli eller marknaden i februari men också under hösten. Här nedan följer ett utdrag ur kassaboken för 1858:
 "10/7 till Carlstad 6 Hästar å 5 Rd Hästen               30.-
    1/17 Tidningen Chamns allehanda för halfår          2.36
    2/7 Ångbåtsfart till Chamn från Carlstad 1-i qvarteret i Chamn till Mor Gustafsson 1-"

Hova
Fastingen och Hindersmässan i all ära - det var kanske ändå de s.k. "bondmarknaderna" - kreatursmarknaderna - som Persson uppskattade mest. I februari rustade han sina forbönder för färder till Hova och Finnerödja. Ett samtida vittne berättar om Hova-marknaden: "Hit kom bönderna långväga ifrån med sina djur. Kor och oxar drevs ända från Kristinehamnstrakten och bortifrån Karlstad i norr och från söder och väster lika långt. Uppköpare från Närke och Örebro drev ofta djuren landsvägen i stora flockar från marken." (Hj. Johansson, Hova.)

Foror och forkarlar
Perssons omfattande grythandel fordrade städsel av forkarlar och hästar utanför hemorten. Lars Larsson i Knista är en av hans trogna medhjälpare som följer honom genom åren på resor till marknader i Västergötland och Östergötland. Denne och några andra är betrodda att på egen hand göra affärer med redovisning i efterhand. Några oegentligheter tycks sällan förekomma. Det var till Hova och andra platser som Persson kom med sina inhyrda kuskar och hästar, erlade platspengar, bodhyra, förtäring och logi för sig och sina närmaste medhjälpare. Resorna hade föregåtts av gryt- transporter från exempelvis Granbergsdalshyttan till Immetorp, där gjutgodset förmodligen förvarades i en bod till dess det blev dags att forsla det därifrån till Jan Jansson i Berga eller någon annan forbonde. Oktober 1857 finns bl.a. följande noteringar i kassaboken:

"28/10 1 lass till Berja 9 Rd 1 fr Immetorp till Godgård 13 22- Landin 2 lass fr Imtorp till Hova 21- Örebro-Tjällmo 10 31- 2 lass fr Örebro till Lerbeck 12- AG i Berja till Lerbeck 5- 1 lass från Örebro till Tomta 8- från Kälkestad till Lerbeck och Tjällmo 18-"

113

Brev 1863 från Erik Persson till patron Ericsson i Granbergsdal, där han meddelar att han mottagit ett parti grytor från patronen men också ber om ursäkt för att han av misstag bytt hatt med honom.

114

Andra marknader
Marknader liknande den i Hova förekom bl.a. i Finnerödja, dit Persson drog i februari. I mars lockade marknaderna i Tomta utanför Hallsberg samt Godegård och Tjällmo i Östergötland. I maj var det så dags för de långa fororna till Motala, Linköping och Skänninge, men dessa långväga färder var sparsamt förekommande. Om dessa skriver den tidigare nämnde krönikören A.G. Petersson: "Persson idkade vid Immetorpshyttan bergsbruk i efter sin tids förhållanden stor omfattning, i regel större än övriga bergsmän inom socknen, uppgives det. Med sina grytlass, vilka foror stundom kunde taga hela tjoget hästar i anspråk, drog den driftiga bergs- mannen årligen ut på långa affärsresor, däribland genom Östergötland, inom vilken provins de präktiga kokgrytorna från Immetorp rönte god avsättning." (Petersson tycks inte vara underrättad om vilka mängder av gjutgods Persson inhandlade utanför Immetorpshyttan.) 1858 finner vi bl.a. följande anteckning i kassaboken:
"8/5 forlön 2 lass till Linköping 26-2/10 Lars Larsson Knista forlön Asund Hofva Mariest 30- Ett sjutshåll marknadsrummel m m 7-21/10 Sjuts till Ösjö Linköping Motala..." etc. 35.30"
 Mera intressanta för E. Perssons del var vår-, sommar- och höstmarknaderna i Vretstorp liksom höstmarknaden i Edsberg-Sanna. Där fanns han vid premiären i september 1863. I april var det så dags för Askersund, Lerbäck, Hallsberg och Åtorp och vid ett par tillfällen under 1860-talet Falköping och Skövde. När sommaren vände blev det dags för höstmarknaderna på de ovan uppräknade orterna.
 Om Nora-marknaden skall bara kort sägas, att här hade Persson troligen konkurrens av grytgjutarna i Lindesberg med omnejd. Då han besöker Nora-orten är det för att köpa malm - eller grytor.

Flest marknadsforor 1855-1856
1855-1856 En grov uppskattning ger vid handen att Persson under 1855 betalar ca 680 Rd för sina forkarlar vid 48 olika tillfällen. 1856 är nämnda summa något högre, 750 Rd vid 46 tillfällen. Siffran sjunker därefter. 1860 omnämns järnvägsfrakt i samband med Hindersmässan; det kan röra sig om frakt av gjute från Arboga till Örebro. 1865 finns endast ett fåtal marknadsresor noterade. De fortsätter dock sedan 1866.

Fotnot: Järnvägen Nora - Ervalla - Örebro invigdes i mars 1856 medan sträckan mellan Arboga - Örebro öppnades i aug. 1857.

115

Privatliv
De inkomster Erik Persson fick genom sin handel med grytor, gjutgods och tackjärn gjorde det möjligt för honom att till vardags leva mera kräsligt än vad torparen i gemen gjorde. I mars 1860 betalar han forlön till en bonde från Ölsdalen för frakt av fem tunnor sill från Björkborn och samma månad forlön till en bonde från Fisksjön för frakt av gjute till von Hofsten på Sunds gård i Nysund och hemfrakt av mjöl. Luciadagen firar han i Kristinehamn med arrak, rödvin och Lussefrukost hos madam Gustafsson. I januari 1861 far han som vanligt till Hindersmässan i Örebro där han stannar en dryg vecka. För en insamling till Engelbrektsstoden skänker han 5 Rd. Den 28 är det Oscarsbal i vilken fyra personer i sällskapet deltar. Därmed får familjerna Persson och Jacobsson tillfälle att bekanta sig med brukssocieteten.
 I september anlitas en kakelugnsmakare och i slutet av 1861 betalar Persson frakt för 23 tunnor råg från Kristinehamn. Den 18 dec. betalar han bryggare Otherdahl i Karlskoga för 5 dussin öl och den 25 likviderar han en räkning från Hofsten på Sund för 70 lispund vetemjöl (595 kg). Julen firas med inköp av vin, cigarrer, snus, allt inköpt i Örebro och en kanna arrak. I februari 1862 avsänder han till Kristinehamn 110 Rd för inköp av kaffe, i september betalar han en räkning från Erland von Hofsten på Sund för mjöl med 232 Rd. I juni 1863 ersätter han E. Bergsten i Kristinehamn för 300 buteljer öl med 50 Rd, i juli erlägger han 200 Rd till v Hofsten på Sund för vetemjöl och 5 Rd för ett forlass med fläsk och kaffe från Örebro. Tobak köper han från Karlstad. Då han är i kvarteret i Örebro augusti 1863 har han en smärre utgift för badning. Ett stycke från vägen till Kristinehamn vid Bodalen ligger Klara källa. Där fanns från omkring 1840 och en bit in på 1800-talets andra hälft en badanläggning. 1859 betalar Björnstål 2 Rd till gjutaren Anders Olsson i Immetorp för en vistelse där. Nästa år befinner sig Erik Persson i juli tillsammans med familjen vid Klara källa: för badare, biljetter vid Klara, förtäringar, hö, öl, vin, kvarter m.m. betalar han 5 Rd. Året därpå får dottern Maria bidrag till en Klararesa. (1 juni 1862 ger han drängen Carl Olsson 20 Rd "till BrunsDrickning". En annan badinrättning fanns vid Björnkällan i Björneborg, dit Persson 1868 sänder f. drängen Eric Jansson, Lillsjöåsen.)
 I augusti 1871 finns följande notering: "Skolhustaxering till JM. Nilsson Stolpetorp 20.25-". Möjligen avses här skolhus i Brickegården.

Kolera och nödår
I mitten av 1860-talet drog liemannen i kolerans skepnad genom landet.

116

Tidningsrubriker från denna tid berättar vältaligt om de offer som denna fruktade farsot skördade. Inte heller bergslagen skonades. I slutet på 1860-talet följde så nödår med missväxt och kalla vintrar. Insamlingar för de nödlidande, främst i Norrland, kommer till stånd. De avspeglas i Perssons kassabok hösten 1867: "7 nov. till de nödlidande i Norrland 2 Rdr..." I Mellansverige var nöden värst i västra Värmland. Hösten 1868 liksom i april 1869 lämnar Persson vid några tillfällen pengar direkt till handl. Andersson i Immetorp "för arbetarnas" eller "för gjutarnas räkning". I febr. 1869 erhåller de tre gjutarna förutom kontanter också var sin kappe ärter av Persson.

Stigande malmforkostnader - smalspårig järnväg
Inför det fransk-tyska kriget 1870-71 steg priserna på tackjärn och malm. Det är naturligt att också priserna för malmforingen steg. 1862 betalade Persson 20 öre per centner för det tackjärn som forades till Svartå bruk. I juli 1869 betalar han till And. Jonsson i Storängstorp 25 öre centnern. Tre år senare är priset per centner 30 öre. Patronerna Lindberg på Carlsdal och Lagerhielm på Bofors var kring 1870 eniga om att tiden för deras företag var ute om forlönernas ökning fortsatte. En järnväg skulle därför dras från gruvfälten till bruken. Yngström, Hofsten på Valåsen m.fl. var inte eniga med dem om vilken sträckning den nya banan skulle få, och så kom den smalspåriga banan från sjön Vikern i norr till Möckeln i söder att bli ett komplement till den andra järnvägen, NKJ. Tågen mot Immetorp och Valåsen började rulla hösten 1873. En bibana ledde malmvagnarna in till avlastningsplatsen vid Immetorpshyttan. Tåget kunde vara försett med 16 malmvagnar samt 2 personvagnar: en för första och andra klass, en för tredje klass. I fortsättningen anlitar Persson forbönder endast för transport av kalksten från Sibbo (och marknadsforor till och från järnvägsstationerna). Mellan åren 1874-79 är det huvudsakligen malm från Dalkarlsberg som på järnvägen kommer till hyttan för Perssons räkning men också Pershyttemalm.

Båttransporter
1868 far Persson med båt över Möckeln mellan Valåsen och Degerfors. Rederiets chef heter Lenaeus och båten bär namnet "Fleetwood". Persson betalar under 1868 - 1872 avgifter varierande mellan 0:30-1:00. Resorna med rederiets båtar fortsätter dock under 1870-talet - Persson betalar då fraktavgifter m.m. direkt till Lenaeus. Fram till 1869 omnämnes också grytfrakter med båt mellan Kristinehamn - Karlstad och omvänt.

117

Bouppteckning
I juni 1874 avlider Maria Jansdotter, Erik Perssons fru. Bouppteckningen efter henne ger oss en viss inblick i Perssons ekonomi. Bland tillgångarna upptas tolvtedelshemmanet i Abborrtjärn och andelar i Immetorpshyttan och dess sinnerstamp, ett kolhus och en järnbod. 30 stigar träkol finns i beredskap, värda 150 kr, och oförsålt gjutgods till ett värde av 100 kr. Upptagna är vidare aktier i Vikern-Möckeln järnväg, Örebro Hotell och Köping-Hults järnväg. 1 697 kr fanns att fordra hos C. J. Andersson i Kristinehamn och hos Valåse bruk 442 kr. Största skulden utgjordes av ett hypotekslån på 6 000 kr. Sterbhusets behållning utgjorde 11 794 kr.

Hellefors bruk
E. Persson tog hösten 1867 kontakt med en ny grytleverantör. I kassaboken finns 6 nov. följande text: "inköpt Hellefors grytor forlöner RågSjuts qvarter Jernvägsfrakt m.m. Summa 94". Hellefors bruk i Södermanland erhöll sina privilegier 1659. Det har tidigare nämnts som ett av landets tre främsta bruk omkring 1820. Under 1860 - 1870-talen hade det en betydande tillverkning av handelsgjutgods. Perssons nästa beställning kommer dock inte förrän 1871. Ordern är mer än dubbelt så stor som den Arboga samtidigt får (enl. Perssons noteringar). Hellefors bruk: Under åren 1871-1876 ligger Perssons beställningar från Hellefors i snitt på drygt 500 kr/år enl. hans egna noteringar. 1877 är hans sista år som kund hos bruket. Ordern lyder detta år på ca 240:- kr och innefattar bl.a. 39 grytor, 56 pannor, 18 stekpannor samt pannringar. På beställningssumman lämnar bruket honom 5% rabatt. Hellefors bruk göt i övrigt maskiner, bryggpannor, kastruller och viktlod. Brukets stämpel var I-F.

Kväggeshyttan
1872 köper Persson också grytor från Kväggeshyttan i Bjurtjärn. Brukspatron Carl Löthner på Vassgårda i Kristinehamn var under en del år på 1870-talet hyttfogde här. De gjutare som Persson gjorde affärer med hette Nils Nilsson och A.G. Jansson. Bara under 1873 skulle dock ordersumman bli jämförlig med de beställningar som kom Hellefors till del. Sista gången Persson köpte grytor här var 1880. I Kväggeshyttan tillverkades även gjutjärnsspisar samt kakelugnar.

Fotnot: Snöbergshyttan anlitas endast vid några tillfällen av Erik Persson under 1870-talet. 1874 och 1878 utför ett par av gjutarna vid Immetorpshyttan arbeten där för Perssons räkning. Vid något tillfälle köper han också gjutgods från Villingsberg.

118

Grytforor på järnväg från Immetorp
Priset på tackjärn steg i början av 1870-talet. På Hindersmässan i Örebro 1873 betalades tackjärnet med 6 - 6.50 Rd per centner. De goda priserna skulle hålla i sig ännu något år men 1875 kom konjunkturomslaget. 1878 sägs järnpriserna vara ruinerande. För Persson betydde den smalspåriga järnvägen ett uppsving för hans affärer. 1874 tredubblas hans kostnader för arbetslöner jämfört med året före. Grytinköpen ökas, järnvägens andel av fraktkostnaden till marknaderna blir större om också forbönderna aldrig helt kan avvaras. Under 1860-talet har grytfrakterna ofta gått direkt från Arboga till marknadsplatsen. Så blir också fallet under 1870-talet med leveranserna från Hellefors bruk. Nu har Persson fått möjligheten att direkt vid Immetorpshyttan lasta sitt gjutgods på järnvägsvagnar till Degerfors station, där omlastning kunde ske antingen i riktning Kristinehamn-Karlstad eller mot Svartå. I Svartå skedde omlastning till hästdragna foror när marknad hölls i Åtorp. Kostnaderna för inköpen av malm och järnvägsfrakter är låga och når bara 1877 och 1879 över 100 kr. (1882 tillkommer en malmpost på 492 kr, inköpt i Kristinehamn.)
 1875 ligger grytinköpen på sin högsta nivå under perioden 1865-1880 och järnvägsfrakternas betydelse ökar. I dec. uppgår deras antal till ca 17. Samma år noteras en grytfrakt från Valåsen, där han tydligen har ett lager. " Den 9:de grytfrakten till Degerfors," noterar E. Persson den 1216 1876. Räknar man med forbönderna har antalet grytfrakter fördubblats innan årets slut. I febr. 1877 noterar Persson "En Resa fr Örebro mäd 33 112 Cent Grytor till Hofva åter till Finrydja mäd många besvär 41:75" (en last på 1423.75 kg). Detta år når järnvägsfrakterna sin högsta nivå såväl till kostnader som omfång. Bl.a. gör E. Persson en resa till Godegård. (1 nov. 1873 hade invigts en järnväg mellan Hallsberg-Motala; det bör därför ligga i tiden att också de längre grytfrakterna sker med järnväg: de långa marknadsforornas tid med häst och vagn är förbi.) Ca 24 grytfrakter noteras 1877. 1878 sjunker antalet grytfrakter till ca 13.
 1879 är Perssons sista stora år som grytförsäljare. Han gör över 20-talet marknadsbesök. Han är nu 73 år gammal men fortfarande vital. Priset på aktierna i Vikern-Möckelns järnväg har rasat; i Kristinehamn inköper han 2 aktier för 50:- kr. I hyttan återfinns han t.o.m. 1882. I nov. 1883 får han för "Ett Jernvägsaxier som såldes till Kamrer Edgren" 125:- kr. Sin sista resa gör han den 5 juni 1884 - en resa med järnvägsfrakter till Vretstorp och Tiveden. Han avslutar nu kassaboken med orden: "Här slutar min uppskrifning handel och vandel här i verlden". Den 30 juni 1884 avlider han. (Mågen E. Jacobsson dog 6/5 -84.)

119

Arbetsam och generös
Erik Persson förefaller ha varit utrustad med god organisationsförmåga och stor arbetskapacitet. Han var säkert en pådrivande kraft när det gällde att rusta upp Utterbäcks gruva i slutet av 1850-talet. Han var öppen för de nya idéer som ledde fram till den tekniska utvecklingen på transportområdet under denna tid. Som människa var han en varm och generös personlighet.
 "Han var en väldig arbetsmänniska", säger Gösta Eriksson i Våtsjötorp, "han byggde själv vägen till Abborrtjärn." I en notis från den 15/2 1875 finner man också: "Här bör äfven införas förliden sommar landsvägen till Abborrkärn 218-". Förlidet år hade han i febr. inropat ett dussin spadar: sedan fattades tydligen bara lika många par starka armar och vägmaterial. Det bör kanske påpekas att avståndet mellan Örebrovägen och Abborrtjärn var ca tre kilometer.
 Erik Persson invaldes i okt. 1857 i direktionen för omläggning av vägen mellan Karlskoga kyrka och Villingsberg. Han var ledamot av sockennämnden april 1860 - maj 1862, samt vald till brandrotmästare 1864.