Nils Bergius   

Det är sista söndagen i maj någon gång i mitten av trettitalet. Natten har varit sval. Gryningsdimman släpar ännu sin kjol över markerna. Fågelsången är i avtagande. Sjön och tjärnen ligger dolda under vandrande dimslöjor, men det dröjer inte länge förrän solen har löst upp dem. Miljoner vattenpärlor glittrar i gräset, en lättförgänglig rikedom och skönhet. Äppelträdens blommor är ljuvt rosa. Bin och humlor surrar kring dem. Om någon vecka skall de bli rikt belönade. Nektar och honung skall de i ilsnabb pendeltrafik bära hem till sina boningar, antingen de nu består av radhuslägenheter i välordnade bisamhällen eller primitiva bon i stenmurar eller under jordtorvor.
Barfota springer vi genom det daggvåta gräset. Den gröna grinden vid stängslet som markerar vår tomtgräns svänger gnisslande upp på sina gångjärn och vi är nere på ängen. Bara för ett par veckor sedan var här en liten insjö. Snösmältningen kom igång sent och när den äntligen började skedde det snabbt. Vattnet i älven steg och steg. Det rusade ystert mot sjön, ibland i vilda skummande forsar, där fradgan samlades som gräddskum på läsidan av stenarna. Vi tyckte att de liknade semlor, dessa fradgande brunvita bullar, som forsen vispade upp. Där den flöt genom breda dalar med låga stränder lugnade sig älven. Det stigande vattnet sipprade mjukt in över vitsippsmarkerna, över mossorna in bland fågelbona i strandvegetationen. Varning för den annalkande översvämningsfaran utfärdades i lokaltidningen. Båtägare drog sina farkoster högre upp på skyddade landamären eller såg till att de låg stadigt förtöjda vid träd eller vid buskar med grova stammar. Vi barn såg med spänning på hur vattnet steg allt högre. Vi markerade vattnets framfart genom att varje morgon driva ner käppar i marken vid den för tillfället rådande gränsen mellan de två elementen, jord och vatten. Med timslånga mellanrum inspekterade vi de yttre försvarslinjerna; med dunkande pulsar och klappande hjärtan kunde vi konstatera att vattnet sakta men säkert vann terräng. Snart började det hända ovanliga saker. Den första bryggan kom en morgon snabbt flytande med strömmen. Trävirke och annat löst gods följde sedan under dagen. Vattnet steg nu snabbare än förut och genom tidningen fick vi veta att de första evakueringarna från husen uppe vid Forsen snart skulle ske. Där hade vattnet redan intagit vägarna och började nu stiga uppför plintarna husen stod på. I det längsta uthärdade dock stugornas invånare vattnets belägring. Ekor blev självklara kommunikationsmedel mellan den egna bostaden och de ännu farbara vägstumparna. Gäddryssjor sattes upp där förr trädgårdsmöblerna placerats, nät spärrade viktiga tillflödesleder i form av diken eller sänkor. Gäddor och braxen fick nya lekplatser som de inte vara sena att utnyttja. Ståndkrokar och gäddsaxar blev eftertraktade artiklar i järnaffärerna liksom koppartråd, snärjtråd.
  

Under några dagar kunde vi från säker åskådarplats på land följa älvens sista intensiva anstormning till dess vi en morgon fann ängen ligga under vatten. Vi plaskade barbenta omkring i vår nya badvik i det tämligen kyliga och inte alls tempererade badvattnet. En malört i glädjebägaren var dock att förbindelsen med den på andra sidan ängen liggande järnvägen och tjärnen hade brutits. Några dagar fick vi gå en lång omväg för att medelst en spång komma upp på den konstgjorda ås, som på sin rygg bar järnvägsskenorna mellan Bofors station och skjutfältet. Men så tog sig min äldre bror för att bygga en flotte på vilken han stakade sig över vattenhindret. Vi trillingar tvekade inte att använda oss av det nya kommunikationsmedlet när vi kom åt. Så kom det sig att vi under några dagar ett par stycken åt gången på ett alldeles nytt sätt upplevde den äng som annars brukade upplåta sin mark för våra bollekar. Nu trafikerades den nyfödda insjön av fruktade flodpirater. Vi stakade oss in bland björkar och alar, bland tuvor där ljung och odonris stack upp ur vattnet och grodorna om kvällen höll konsert. Flyende gäddor ritade långa streck i vattnet, änder och sothöns som funnit den nya viken idealisk som tillflyktsort lyfte mot säkrare platser. Vattnet fortsatte alltjämt att forsa in från älven, om än inte i samma takt som förut, och vi byggde dammar och forsar och försedde de senare med vattenhjul, som snurrade dagarna i ända. Backapojkarna kom ibland förbi på järnvägen på sina raider efter tjärnen och Svartälven och vi skrek skymford åt dem från vår flotte, alltid beredda att snabbt staka oss i land om de skulle förfölja oss. Men de visade inga tecken att vilja trotsa det kyliga, meterdjupa vattnet och vår pirattillvaro kunde ostört fortsätta ännu en tid. Marken har redan torkat upp. Men en sänka i ängens sydvästra del är ännu fylld av vatten. I den ser vi genomskinliga geléklasar med svarta romkorn, som snart skall förvandlas till grodyngel. Här och var i grästuvorna kan vi också se rester av fiskrom som torkat i solen. En rand i gråaktig färgton löper längs järnvägsbanken och avslöjar hur högt vattnet steg under den korta men intensiva översvämningsperioden. Älven har också här efterlämnat sitt testamente i form av allehanda rester som vedskräp och annat vrakgods.

Vi öppnar och stänger grinden framför järnvägsövergången, står ett ögonblick med fötterna vilande på den blankslitna kyliga metallen och skrämmer upp en liten grodunge som trycker vid en av järnvägsskenorna. Sen klättrar vi upp på grinden på den andra sidan järnvägen, trycker in låsbommen och får en liten gratisskjuts då grinden svänger upp. Markens hud känns sval och våt medan vi springer mot ännu en grind, forcerar den och befinner oss i en hage. Här växer björk och al, sälg och doftande hägg.
Vi fortsätter. Marken blir mera gyttjig. Till höger om oss har vi Dussmossetjärnen där en och annan gäddryssja står redo att fånga eftersläntrarna bland urlakade lekgäddor. Ett stycke från stranden flyter en brädlapp, omvirad med en ståltråd. Då och då blänker det till under den: abborrar som fångats i en mjärde. Vi springer vidare och kommer ut från alarnas skugga till en öppen plats, glest beväxt med sly och björk. Som en fond mot lövträdens späda grönska står den mörka granskogen. I granarnas toppar lyser violetta klasar av unga, färska kottar. Det är kottår i år. Bofinken låter höra sim melodiska sång från ett träd och en björktrast ackompanjerar den med sitt hesa läte. Och om bara några dagar skall marken skälva under hästars dånande galopp.
Längst ner mot älven, speglande sin krona som en ung brud, växer liljekonvaljen. Vi klänger efter älvbrinken, plockar den varligt. Dess doft är olik andra blommors. Den är inte påträngande, inte bedövande. Man måste komma den nära för att kunna njuta av den. Vi finner den längs älven under alarnas hängen, i mossan vid trädens fot. Hårt kramar våra händer om de friska stjälkarna med de mörkgröna bladen. Och när vi har skattat stranden på dess utslagna blommor springer vi tillbaka samma väg vi kommit, ropande, skrattande medan solen stiger på en himmel som är klarblå utan moln.

Det är Mors Dag.