Nils Bergius

En lördagseftermiddag i januari 1948 har pappa och jag gått ner till Svartälvens mynning för att fiska lake. På vägen dit passerar vi ett nyligen tillkommet reningsverk. Kommunen har under ett par somrar planerat och grävt för en avskärande avloppsledning som nu har anslutits till reningsverket .Detta och en pumpstation ligger i en låg byggnad några tiotal meter från älvmynningen. Förra vintern drogs avloppsledningen på isen från reningsverket över älven och något hundratal meter ut i sjön, där den senare under våren blev liggande på botten.

Ryssjorna vittjas; dålig fångst.
När vi kommer ner till mynningen ser vi flera fiskare längre upp i älven stå på isen och såga upp vakar. Här står skogen vit och grann, inhöljd i snö och rimfrost.
Den isbelagda sjön är täckt av snö och över snötäcket ligger dimman vit . En blek vintersol tittar fram genom dimhöljet i söder.
  Vi stannar framför Valåsudden. Här har vi satt ut fyra ryssjor i älvens mittfåra. Vi skottar bort det decimetertjocka snötäcket från isen på vakarna med en skovel innan vi hugger hål i isen för att börja såga upp den triangelformade vaken. Sågen är en timmersvans. Vi sågar upp två sidor av vaken. Den tredje hugger vi loss med isbillen. Sen skjuter vi isbitarna under iskanten. Strömmen är ganska stark, varför det är lätt att göra vakarna fria från is. Vanligen brukar min äldre bror Gunnar vara med på våra fisketurer men som han nyligen ingått i det äkta ståndet har han giltigt förfall. Han var med när vi satte ut ryssjorna strax före jul.
  Pappa tar av sig handskarna och lossar ståltråden som binder ihop ryssjestören med en grövre påle. Så lyfter han upp strutens nerända så att den kommer upp över den ångande vattenytan. Ett drag av missräkning far över hans ansikte. En liten lake simmar i suverän ensamhet lojt omkring i struten.
– Det var inte mycket, säger han och lossar strutens löpsnara från stören. Därefter kavlar han upp rockärmen och sticker ner handen i det kalla vattnet. Det är svårt att få ett ordentligt grepp på laken. Den är hal som en ål och vrider sig lös flera gånger innan pappa lyckas få in fingrarna i gällocken och ta upp den genom strutändans vidgade öppning. En tunn stråle av vit mjölke sprutar ut ur buken då han slänger den i snön. Där slår den med stjärten några gånger och rullar runt ett par varv så att den blir helt inpudrad med snö innan den till sist ligger stilla. Så sticker pappa in stören i ryssjans löpsnara igen och doppar ner den i vattnet. Han för den mot strömmen tillbaka till den plats där den stod förut, i triangelns spets.
  Strömmen är stark och han får ta i ganska hårt innan han får den på plats. Jag slår några slag på stören med yxnacken och binder fast den vid den grövre pålen med ståltråden.
I den andra ryssjan får vi en betydligt större lake som säkert väger minst två kilo medan det i den tredje finns bara en liten stackare, inte större än den första vi fick. I den fjärde ryssjan finns ingenting alls.
  
Mellan varje vittjing tar sig far en rejäl åkarbrasa. Det blir kallt om händerna även om det bara är -10°. Värre är det då kvicksilvret sjunker ner till -20° och -30°. Jag erinrar mig att pappa har berättat, att han har fiskat lake då det var inte mindre än 34 minusgrader. Men då var det inte långt ifrån att han hade förfrusit sina fingrar.
  Jag kastar ner lakarna i en korg flätad av vidjor som står på kälken vi har med oss. Så samlar vi ihop våra redskap, isbillen och timmersvansen, lägger dem på kälken tillsammans med korgen och ger oss iväg till de två övre ryssjorna.

Under vägen dit rör sig samtalet om det dåliga fisket hittills under vintern. Laken har ännu inte börjat gå till på allvar.
– Vad kan det bero på? undrar jag.
– Det är mer än vad jag vet, svarar pappa.
– Möjligen kan det bero på att den blivit skrämd av arbetet med reningsverket, som pågår här för fullt varje dag. En och annan lake går väl uppför älven, men det stora flertalet håller sig borta.
Men jag tror inte att arbetet med reningsverket, som ju ligger en bit från älven, kan ha någon större inverkan på lakfisket. Laken söker sig ju uppför älven på nätterna.
  Ja, man vet inte riktigt vad man skall tro, för vid den här tiden på året brukar man annars göra goda fångster på sådär 20-30 kilo. Vill det sig riktigt väl kan man få ända upp till 100 kilo bara i en ryssja. Det har hänt pappa. De bästa kapen brukar man göra i slutet av januari. Då går laken som bäst. Nu är det i mitten av januari, så den går väl ett par veckor till. Än finns det hopp. En liten tröst är att de andra lakfiskarna i vårt grannskap inte heller de har fått mera. Det finns över tjugofem ryssjor utsatta i närheten av älvens utlopp i Möckeln. Och ändå har utbytet blivit så uselt. I sanning gåtfullt!
  Trots den starka kylan som rått under de senaste dygnen ligger inte isen så hård och torr under det ganska djupa snötäcket som man skulle kunna tro. Vi har inte hunnit mer än halvvägs till ryssjorna längre upp i älven förrän vi trampar i rena issörjan och mörka fläckar breder ut sig i våra fotspår . Vi drar oss närmare land, där isen är fastare. Snart är vi framme vid ryssjorna och arbetet med att såga upp vakarna börjar. Det tar inte så lång tid.
  Nu blir det spännande! Den första struten skymtar över vattenytan. Vattenpärlorna glänser i maskorna och droppar ner i det strida, rykande vattnet. Men inte ett liv syns till. Den är lika tom som den förra. Jag sänker besviket struten i vattnet.. Då jag har lossat den sjätte och sista ryssjestruten från pålen och lyft upp den blir jag gladare. En mörk massa krälar i botten på den. Jag räknar till sex lakar. De är inte så stora. De flesta väger väl inte mer än mellan ett halvt upp till ett kilo. En ser ut att vara god för drygt 1,5 kilo. Sammanlagt har vi nu fått nio lakar. Under normala förhållanden skulle resultatet betecknas som uruselt, men inte desto mindre är den här fångsten det mesta vi fått på en gång denna vinter. Ändå har det gått en hel vecka sedan vi vittjade ryssjorna senast.
  Jag låter lakarna landa i korgen. När vi kommer hem skall vi släppa de flesta av dem i sumpen som finns i älven i en vak intill bryggan.

Karl och Nils Bergius fiskar lake på Svartälven vid Valåsudden. Teckning av grannen Emil Berglund.

Fiskat lake sedan 1915
Det är dags att lämpa redskapen på kälken och dra hemåt. Jag vänder mig mot pappa.
– Hur länge har du fiskat lake?
Pappa ser neröver älven. Några lätta skyar sträcker sig tvärs över himlen. I norr mulnar det mer och mer.
– Sen 1915. I november. Då köpte jag en ryssja för 3 kr och i januari 1916 en lakstrut som jag också gav 3 kr för. Jag fick rätt mycket lake då, kanske inte hundra kilo allt som allt, men jag sålde för mer än 30 kr, så nog betalade det sig. Det blev över till en hel del middagar också.

Nybygge 1904-06
– När kom du hit till Flottnäset?
– 1904, tror jag...
Jag försöker tänka mig in i pappas situation för drygt fyrtio år sedan, då han som ensam nybyggare bosatte sig i Flottnäset med skog och vatten som enda grannar. Äldst av tio syskon inköpte han 1903-1904 ett par jordlotter av bonden K.E. Eriksson i Brickegården och började bygga det röda tvåvåningshus i trä, som stod färdigt 1906. Hit tog han då farmor, nybliven änka, liksom en del av syskonen. I nästan tio år hade han alltså levat här innan han kom på att man kunde fiska lake i Svartälven.
– Men efter 1915 har du fiskat lake varje år?
– Ja.
– Har det någon gång hänt att fisket har varit lika dåligt som i år?
Far stannar upp.
– Ja, sämsta året var väl vintern 1929-1930. Då fick jag inte mer än så där fyrtio kilo.

Bra lakfiske under 30-talet
– Och vilket år var bäst? undrar jag.
Pappa funderar.
– Det var på trettitalet, sa han.
– Hela trettitalet var bra. Men bäst var det i alla fall vintern 37-38. Då gick laken till. Den vintern tog jag upp över tusen lakar. De vägde mer än ett halvt ton, eller sådär sexhundra kilo tillsammans.
Vi fortsätter att gå. Men jag är inte färdig med mina frågor.
– Var det då du fick hundra kilo lake i en ryssja?
– Nej, det var vintern före. Hundratrettifem lakar fick jag då i en ryssja.
Jag försöker fatta det ofattbara. Hundra kilo lake i en enda ryssja! Att den höll för påfrestningen är nästan otroligt. Men den var kanske ny och stark. Och pappa höll alltid sina fiskedon i gott skick. Satt varje vinterkväll vid köksbordet med en nätsticka i handen och lagade sina nät och ryssjor.

Fiskhandlaren kom
Vintern 1937-38. Jag var åtta-nio år då. I minnet återkallar jag bilden av en pojke iklädd rock, knäbyxor och långstrumpor som tillsammans med pappa och storebror inväntade fiskhandlaren Sven Carlssons - "Fisk-Sven" kallad - från kyrkbyn ankomst en lördagseftermiddag. Pappa budade inte fiskhandlaren i efterhand. Nej, så säker var han på att få lake inte bara till hushållet och släktingar som gärna tog emot en lake eller två att han på förhand gjorde upp med fiskhandlaren när ryssjorna skulle vittjas. "Fisk-Sven" behövde inte åka förgäves. Han följde med ut på isen och fick sin andel av fångsten, som vägdes på besman, mot kontant betalning förstås.
Jag vänder mig mot pappa.
– Hur mycket fick du betalt när du började sälja lake?
– 75 öre kilot 1915 och 1916. 1917 var priset en krona kilot, 1918 en och femti, 1919 och 1920 två kronor. 1921 sjönk priset igen till en och femti. 
– Hur mycket tjänade du i gjuteriet i Bofors då?
– 1915 fick jag mellan 50 och 60 kr i 14-dagarslön. 1919 var avlöningen mellan 110-150 kr.
– Du har fått lite extrainkomster genom lakfisket?
– Vintern 1921 sålde jag för första gången lake för mer än hundra kronor. 1927 och 1928 var också ett par bra år. Trettitalet gav goda inkomster. De sista åren har också varit bra.

Rekordlaken vägde fyra kilo
Utom den här vintern, tänker jag.
– Hur mycket vägde den största laken du har fått?
– Den vägde väl så där fyra kilo.
– Var det rekord?
– För mig, ja. Men inte för Svartälven. Det var en som fick en lake på åtta kilo i en ryssja.
– Det måste ha varit en stor baddare. En romlake?
– Kanske.
Den korta dagen lider mot sitt slut. Solen har försvunnit bakom dimbankarna i söder. På båda sidor om älven ligger skogen tyst och stilla, insvept i sin vita vinterskrud. En ensam skidåkare drar förbi på järnvägen mot Valåsen. Nära stranden löper slagen efter en räv. Lite längre bort kan jag se andra spårstämplar. De går i nästan rak linje över älven från ena stranden till den andra. Jag visar pappa på dem.
– Utter, säger han.

Reningsverket orsak till sämre fångster
Vi når stranden och fortsätter i den upptrampade snön mot reningsverket. Det brusar svagt från dess innandöme. Här inne pågår processer med att bryta ner avloppens utsläpp till ofarliga produkter i sedimenteringsbassänger. Till och med tvål kan man framställa här, har jag hört. Men kunde det påverka lakfisket? (Långt senare skulle jag erfara att avloppsvattnet också renades kemiskt genom tillsats av aluminiumsulfat, vilken avsatte sig som en beläggning på fiskarnas gälar och reducerade deras förmåga att uppta syre). Laken höll nu distans till reningsverket och dess farliga kemikalier).
  Nu har jag börjat frysa om fötterna och är glad över att vi snart skulle vara hemma. Också den hand som håller i repet till kälken har börjat domna. Vantarna är våta och stelfrusna. Men i morgon skall det serveras lake till söndagsmiddag! Och den därtill hörande rommen är förstås en delikatess som jag särskilt uppskattar. Jag tycker också om levern. Om den inte har dynt, vilket vita prickar avslöjar, förstås.

Hemma
Då vi går genom grinden och kommer in på vår tomt har skymningen nästan omärkligt börjat falla. Pappa hämtar ett besman i en bod och väger de största lakarna på det. Jag hade rätt när jag hade uppskattat deras vikt till omkring två kilo. En av dem, en romlake, tar pappa med in i köket. Jag tar korgen och går ner till älven för att låta den övriga fångsten försvinna ner i sumpen vid bryggan.
  När jag kommer in tar jag av mig ytterkläderna i farstun och vantar och pjäxor i köket. Jag ställer mig framför vedspisen och värmer händerna ovanför den. Ett par av mina systrar håller på att tillreda kvällsmaten. Ingrid råskalar potatis och mamma har kommit ut från sin kammare för att hjälpa till vid spisen. Pappa står vid diskbänken. Han har börjat flå laken. Med en kniv gör han ett snitt runt halsen och tar sedan en hovtång och drar skinnet av den. Sedan tar han ur innanmätet och skär av huvudet. Den nakna kroppen skiftar i vitt och rött. Jag tar hand om skinnet och inälvorna och slänger dem i avfallshinken. Huvudet sparas till såsen. Rommen brukar få koka sönder i mjölksåsen.

Drog upp över 7000 lakar - 6200 kilo
– Hur mycket lake har du fått under alla de här åren? Och hur mycket har du sålt för? undrar jag.
Med spänning väntar jag på vad pappa skall svara. Att han skall säga: jag vet inte. Men han ser upp från den flådda laken, tittar på mig och säger:
– Vänta till i kväll så skall jag tala om det för dej.
Efter kvällsvarden vidtar disk för mina systrar. Diskbaljan av galvaniserad plåt ställs på diskbänken. Gunhild pumpar upp vatten från brunnen utanför huset med handpumpen och fyller på med varmt vatten från en kastrull som står på spisen. Pappa tar på sig sina glasögon och slår sig ner vid köksbordet. Framför honom ligger ett par anteckningsböcker med svarta pärmar. Han tar fram en blyertspenna och började skriva i en av dem. Jag klär på mig för att gå till kiosken vid stora landsvägen mellan Karlskoga och Örebro för att köpa en Folket i Bild. Det är en promenad på en dryg kilometer fram och tillbaka. När jag kommer tillbaka sitter pappa fortfarande vid köksbordet och skriver. Han drar ett streck i en av böckerna, skriver ner några siffror och säger sen:
– Nu kan du få titta här.
Jag slår mig också ner vid köksbordet, böjar mig fram över hans axel och läser: