Långsamt segade sig dagarna igenom den långa vintern. Sent vällde morgonljuset fram över snöhöljda marker, tidigt kröp solens gulbleka pupill nedanför horisonten. En kort stund mjuknade vinterdagens rakknivvassa konturer i skymningens diffusa grepp medan den blå färgtonen övergick i mörkaste svart. Ibland steg en gul måne över skogsbrynet och kom träd och buskar att kasta långa blå skuggor över gnistrande snökristaller. I vinternatten brann stjärnorna små och flämtande som irrbloss från en annan värld. Somliga kvällar kastades norrskenets spöklika fladdrande gröna tungor miltals rätt upp i rymden. Under februarinätterna hördes rävens ylande från Valåsen. Och sjön råmade under sitt tjocka istäcke.

Klubba lake

Under december och januari och ibland långt in i februari pågick lakfisket vid Svartälvsmynningen. Under söndagarna spred sig pimpelfiskarna över sjön. När vattnet frös till, åkte vi pojkar skridsko på den nyfrusna Sandtorpsvikens blanka is och spanade efter lake som vi kunde klubba, men för det mesta fick vi nöja oss med små abborrar. När älven började gå ren i februari slog kniporna ner i den isfria strömfåran. Var vintern mild kunde de finnas där från höst till vår. I mars började också de första isgäddorna komma. Isgäddorna betydde en vändpunkt för fiskaren på samma sätt som vårdagjämningen gör det för folk i allmänhet. Gädd-ryssjor Gäddfångsten var ett av de första vårtecknen. Allt efter som istäcket längs Svartälvens stränder smalnade och vikarna blottades fylldes varje tänkbar lekplats av ryssjor. Stränderna levde upp. Båtar tjärades eller fernissades, pojkskockar drog omkring med störar som primitiva men ändå användbara fiskredskap. Ett av de säkraste vårtecknen var Möckelns is-lossning. I april började gissningarna i bygden om vilket datum sjön skulle ligga ren, definitivt befriad från sitt istäcke, ta fart. En sen vår hade vi haft bl.a. 1929, då sjön blev isfri den 9 maj. En tidigt vår kunde däremot noteras 1938 då Möckeln blev isfri redan den 19 mars. I regel kom islossningen annars i april. Och ett par veckor efter det att sjön gått upp brukade norsen komma. Norsen kom Norsens ankomst var någonting vi alla väntade på. Den betydde vårens slutliga triumf, att den långa vintern äntligen var över. Otåligt sökte vi oss ner till älvmynningen om kvällarna, både barn och vuxna, och spanade ut över sjön: skulle norsen komma snart? Nors har säkert fiskats i Svartälvens mynning och längs dess stränder under alla tider. Allt man behövde var en sänkhåv, en hink eller säck. Den mer professionelle fiskaren hade gärna en båt till sitt förfogande och tog sig kanske också över till Valåsudden, som inte utan fog även kallats för Norsudden. Också min far fiskade nors när han i detta sekels början slog ner sina bopålar på Flottnäset. Som han sedan 1904 förde räkenskap-er över det mesta fram till sin bortgång i dec. 1949 är det inte svårt att ta del av hans fiske-fångster. Första året han omnämner norsen i sina anteckningar är 1908. Tiden för norsfisket är i regel kort. Några få vårkvällar söker sig den lilla laxfisken i stora stim uppför strömdragen för att leka. Ibland kan man göra de första fångsterna första kvällen, ibland senare. I fars anteckningsböcker finns dock exempel på att norsen kan fångas under en längre period än vad som är brukligt. 1911 kunde nors fångas från 13 maj till 9 juli. Tidigt kom norsen 1934 - den 3 maj - och sent 1941 då den kom först 26 maj.

Nors (Osmerus eperlanus) Namnet nors betyder "den smala", jämför or-det nor. Engelskt namn: European smelt (även smelt, sparkling) Andra namn: Slom, norskung. Norsen tillhör familjen norsfiskar och är en liten slank fisk med fettfena och en relativt stor mun. Den blir vanligen 15-20 cm, men kan bli upp till 40 centimeter lång. Dessa stora individer är ofta fiskätande och kallas slom eller nors-kungar. Kännetecken Norsen utmärks genom sin pärlemorskimrande hud och en tydlig lukt av gurka. Fjällen sitter löst och är relativt tunna så fisken får ett genomskin- ligt utseende. Norsen lever i stim och förekommer i Östersjön till nordliga delen av Bottniska viken samt i ganska många större och mindre svenska sjöar, men saknas helt på Gotland. Den äter plankton, insektslarver, små kräftdjur, bottendjur och ibland fisk. Den blir könsmogen vid 1-2 års ålder och efter leken på våren är det många av norsarna som dör. Honan lägger mellan 40.000-50.000 ägg på botten och kläckningen sker efter 3-4 veckor. I Europa är norsen mycket populär matfisk. I Sverige har den liten ekonomisk betydelse, men fiskas ännu med klassiska håvbåtar i Arboga och på Strömmen i Stockholm. "Norsens dag" den sista helgen i april rekommenderas ett besök i Arboga för att njuta av delikatessen stekt nors i tunnbröd. Nors är Värmlands landskapsfisk Källa: Fiskeriverket, Göteborg   När vi kom till Flottnäset i början på 80-talet, var det en hektisk trafik av fiskare och måsar när norsen gick till. Men sedan ett antal år tillbaka har det av någon anledning upphört helt. (?) /Agne

Löven som råttöron

”När allöven är stora som råttöron går norsen till” är ett ordspråk i Karlskogatrakten. Och en kväll hade allöven antagit dimensioner som kunde jämföras med en gammal erfaren råttas hörselorgan och vi kände på oss att någonting kunde hända.  Luften kändes nästan ljum och det vilade en förtätad stämning över skaran på stranden. Och se! Några små norsuslingar sprattlade i håvarna. Men sen kom inga fler. Väntan blev lång och vi pojkar drog oss så nära älven vi kunde utan att vara i vägen för norsfiskarna.

Eldar längs stränderna

Skymningen tätnade. Otydliga gestalter rörde sig fram och tillbaka längs älven efter bägge stränderna, rösterna sjönk till ett dämpat sorl. Vi väntade. I kvällskylan började vi huttra, men vi stod kvar. Eldar flammade upp, först på Nors-udden, sen på flera platser längs älven. Vid nio-tiden tyckte vi att måsarna, som tidigare hållit till över sandbankarna en bit utanför Valåsudden, nu dragit sig närmare älvmynningen. Deras skrik ljöd intensivare och de kom allt närmare i vida cirklar. Så hände det. Under ett vitt paraply av skrikande måsar kom norsstimmet in mot älvmynningen, passerade första utposterna av fiskare som inte var sena att dra upp sina välfyllda håvar, och fortsatte uppför älven. Längs stränderna var det nu liv och rörelse. Man håvade in så mycket nors man kunde i ett nu nästan kompakt mörker, som endast skingrades av de sprakande eldarna och svängande ficklampor. Folkfesten hade äntligen tagit sin början.

Generösa fiskare

Norsfiskarna var generösa mot åskådare som inte var lyckliga nog att äga en sänkhåv. En majkväll i början av 40-talet då jag ännu var i skolåldern kom jag ner till älvmynningen just som man bäst var i farten med att håva upp de silverglittrande fångsterna. Jag förstod att norsen gick bra. ”Spring hem efter en säck pojk” var det någon som sa. Jag var inte sen att lyda rådet och kom efter några minuter andtruten tillbaka med en tomsäck. Villiga händer hjälpte mig att hålla upp den och snart var den full. Man hjälpte mig att få upp den tunga säcken på ryggen och så bar det av hemåt. Kyl och frys var ju då okända saker för oss och isdösar var det bara bönderna som hade. Men vi hade en präktig jordkällare. Far uppskattade säckens vikt till cirka 30 kilo. Några dagar framöver var matsedeln ganska ensidig och släkten behövde inte heller den ha några bekymmer för kosthållet.

Norsfiske under 60-talet

Norsfisket vid Svartälven samlade även efter 40-talet och reningsverkets tillkomst varje vår många utövare vid älvmynningen. Norsen kan sägas vara basföda för flera större fiskarter i Möckeln som abborre och gös. Detta föranledde Möckelns fiskevårdsförening att en vår under 60-talet gå ut och kräva en avgift av fem kronor av var och en som med håv uppehöll sig vid älvmynningen och längre upp längs älvstranden. Själv blev jag stoppad av en polis på ängen innan den smala vägen till Flottnäsparken tar vid. Jag sa att jag inga pengar hade på mig. Han kände mig då jag vid den tiden var anställd på socialkontoret i stan. ”Du betalar väl sen”, sa han och släppte förbi mig. Jag fortsatte med min hink och håv ner till mynningen och deltog i norsfisket. Följande dag skrev jag en insändare som infördes i KT, där jag påpekade att Karlskogaborna fiskat nors sedan urminnes tider, men nu genom fiskevårdsföreningens försorg blev antastade av polis då de ville utöva sin hävdvunna rätt. – Jag kommer inte ihåg att jag i fortsättningen såg till någon representant för ordningsmakten vid älven i norstider, och femman fick förbli obetald.

– ^● –