Siklöjefiske

För att kunna upprätthålla produktionen av krigsmateriel var Boforsledningen i stort behov av nyanställd arbetskraft. Kvinnor – särskilt hemmafruar – kom att spela en stor roll för att fylla vakanserna. Bostadsbristen var stor, till vilket också bidrog en stigande giftermålsfrekvens.
  De stränga krigsvintrarna medförde missväxt. Det blev ont om livsmedel. Fläsket hade ransonerats i oktober 1940. Tillsammans med våra grannar och släktingar Elin och Karl Karlsson höll vi gris i en avbalkning i vårt hönshus. Den slaktades i november liksom några kaniner och ungtuppar. För grisslakten måste vi avstå en del av vår ranson av fläsk. Allmän köttransonering infördes i april 1941. Under 1942 blev ransonerna mycket små. Snart utsträcktes ransoneringen till att omfatta så gott som alla livsmedel, liksom tobak, textilvaror och skor. Kaninaveln hade glansdagar i de svenska hushållen under kriget. För den som hade pengar fanns det möjligheter att skaffa sig varor på ”svarta börs”-marknaden. Polisen i Karlskoga slog ett par gånger till mot en omfattande handel på svarta börsen med kött, fläsk, ägg, smör och ost. Ca 150-200 kg varor togs i beslag.

  

Månadsskiftet augusti/september 1942 slog natt-frosten till. Hemma i Flottnäset drabbade den potatisskörden, som delvis kom att slå fel. Sista veckan i september var det dags att buda till tröskning av havre. Vi hade både tröskverk och sädesharpa på logen. På väggarna i boden bredvid hängde ett par gamla slagor, men deras tid bör ha varit förbi omkring 1914 då kraftverket i Imälven hos Elfström kom igång. Pappa ordnade så att vi fick låna ström av den ledning som gick till Brickegårdsbonden Johan Forslunds såg belägen 50-75 meter norr om vår gård. En lördag kom en elektriker, klättrade upp i en stolpe vid sågen och kopplade in en lång sladd som sedan ormade sig över havrestubb och potatisland till vår loge. Med hjälp av ett par närboende släktingar var tröskandet överstökat efter ett par timmar. De närvarande inbjöds därefter till en kopp rågkaffe med dopp i vårt kök. Havren harpades nästa lördag då pappa också tog en säck på cykelns pakethållare och for med den till kvarnen i Valåsen. Den låg mellan Österviksvägen och sjön. (En vinter hade jag fått följa med pappa till kvarnen för att få malt en säck havremjöl. Med spark hade vi farit över älvmynningens is och vidare efter sjölandet vid Valåsudden. Kvarnen var byggd i två våningar. På framsidan fanns två dörrar, en för varje våning. Till den översta ledde en träbro på vilken man släpade upp säden som skulle malas. I väster fanns ett gavelfönster och inne i kvarnen gick en trappa i en halvcirkel upp till den övre våningen. I kvarnrummets mitt fanns en väldig kon med spakar och hjul vid sidorna. I kvarnkammaren fanns flera stenar att välja på, beroende på vilket sädesslag som skulle malas).

Brickegårdsbonden Forslunds såg låg ovanför den lilla vik som Svartälven bildar (se kartan). Forslund var händig med motorer och sådant. Hans såg drevs med el. Själva sågen var inrymd i en träbyggnad och ca 10 m lång. En sågklinga fanns i mitten, vänd i sågens längdriktning. Den vilade på ett fundament, som på båda sidor i längriktningen omgavs av ett rullbord. Sågtimret hämtade Johan fr. egen skog, (Sibbo-Utterbäck). Barrskog. När Johan hade fällt timmer vräktes det ut i älven och fördes så av strömmen  ner till vikens inlopp. Johan spärrade av älven med en timmerläns och bogserade efterhand timret med eka till en brädfodrad ränna i slänten nedanför sågen där stockarna sedan vinschades upp på rullbordet. Marken söder om sågen fylldes efterhand av brädstaplar, där vi barn brukade leka. Sågspånet blåstes ut på andra sidan av sågen. Jag tror sågen var igång fram till 1950.

Någon av de sista dagarna i september cyklade pappa, min yngsta faster Elin och jag till ”linja” i Utterbäck och plockade lingon. Oktober ingick med ganska milt väder. En av de första kvällarna sköt pappa en tämligen stor gräsand som fick hänga i jordkällaren något dygn innan den plockades och tillagades. En lördagskväll lade vi ut näten i sjön och kunde nästa morgon glädja oss åt en gös och en gädda. Temperaturen började i mitten av månaden allt oftare krypa under 0-strecket. Dagarna var klara och soliga, nätterna kyliga. Under albuskarna nere vid älven invid bryggan samlades löven i blekgula drivor. En morgon med klar blå himmel sträckte sig ett tunt istäcke över viken nedanför Forslunds såg och längs den vasstäckta stranden efter vår tomt. De klara dagarna fortsatte, nätternas kyla höll i sig. På morgonen var gräsmattan vit av rimfrost och en fredagskväll sa pappa:
  ”Vi kanske skulle ta å lägge ut siklögenäta i môra”

När vi hade ätit middag nästa dag gick pappa ner till uthuset och tog fram ett par finmaskiga nät. Så gick vi över ängen och banan ner till älvmynningen. Några få ekor låg fortfarande kvar i vattnet liksom vår. De andra låg upp och nervända längs stranden, bidande vintern. Jag låste upp ekans hänglås och tog bort kättingen från tallen den stod bunden vid, varefter pappa klev i med näten och så sköt jag ut. Jag rodde sakta nerför älven mot mynningen. Streken var ganska stark i mittfåran trots att det inte kommit nämnvärt med regn på lång tid. Medan jag rodde grunnade jag på en notis som jag sett i tidningen. Den handlade om husmödrarna i Karlskoga som krävde att fiskkort skulle införas. De kunde få stå i kö från kl 6-7 på morgonen och ändå bli utan fisk. Själv tyckte jag att det var något där som inte stämde. Så långt jag kunde minnas tillbaka hade vi i vår familj aldrig saknat fisk och det enda samband mellan fisk och kö jag kunde finna var att snart skulle fisken stå i kö i älvmynningen och längre upp för att så småningom hamna på vårt middagsbord.
  Mina tankar avbröts av pappas röst: ”Ja tror vi tar å prover här”.
Sagt och gjort. Jag höll aktern snett mot streken medan pappa lade ut. Flötena på de två näten bildade snart prydliga slingor framför vassen på det grunda vattnet vid Sandviksbadets början och jag kunde ro tillbaka.

Nästa morgon var också den upptakten till en klar och vacker höstdag. Halvcentimetertjock is hade bildats längs älvens stränder. Vid älvmynningen var det rent i strömfåran men inne vid vassruggen där näten låg med fastfrusna flöten fick pappa slå sönder det tunna istäcket med en stör. Isen brast med ett sprött ljud och då jag tog upp en isbit ur det kalla vattnet och kastade den över nyisen försvann den med en tunn och klingande ton in bland de bruna vasstjälkarna. Oktobersolen gassade och en tunn vattenånga steg upp. Pappa fångade stickan i nätens ena ände och började dra upp. Det var den 24 i månaden och det sprattlade av silverglänsande siklöjor i nätmaskorna. De såg ut att vara många, men när vi vägde dem hemma vägde de bara sju hekto. Än stod fisken inte i kö!

I Kyrkbyn fortsatte men att älta frågan om fiskkort eller inte. Diskussionens vågor gick höga utan att ett avgörande kom till stånd. Vi fortsatte att lägga ut näten varje lördag. Bästa fiskelyckan hade vi den 28 november, då vi kunde plocka 125 ”siklöger” ur näten. De vägde 4 kg. Ibland följde också någon gädda eller abborre med. Sedan siklöjorna rensats och rommen kasserats stektes de och förtärdes med god aptit. Överbliven siklöja gavs bort till grannar eller släkten.

Sjön lade sig i slutet av november. Då hade äntligen debatten i byn om fiskkort avgjorts, tycktes det; Karlskoga Tidningen kunde meddela att ett dylikt kort skulle införas. Dementin kom den 18 december: inga fiskkort i Karlskoga.

Den 6 december tog vi upp siklöjenäten för sista gången detta år. Förutom vi fiskade också ”Krokängen” Karlsson och Grönlund, båda boende efter Flottnäsvägen, siklöja samt lake. Också Brickegårdsbonden Karl Ers´karl fiskade lake. Drygt 16 kg siklöja tog vi upp denna höst.

*   *   *