"Karlskoga Bergslag"

Förf. Gustav Lindberg. 1895.

Hyttor

Upp

Åsjöhyttan

Denna hytta »är med generalbergsamtets tillstånd och privilegio den 30 juni 1638 av bergsmän uppbygd och funderad», heter det i en av f d. bergskollegiets samlingar. Man kan tillägga att hon är den första och sålunda även den äldsta inom Karlskoga bergslag. Det må därför ej anses olämpligt att efter en i Bjurkärns gårdsarkiv anträffad gammal »kopia» fullständigt meddela ifrågavarande privilegium, så lydande:

»Vi underskrefne Sveriges rikes förordnade och residerande Generalbergsembete göre vetterligt, att vi uppå hennes K. Mats vår allernådigste drottnings, så ock vårt dragande kall och embetes vägnar hafva efterlåtit och tillstått, som vi härmed och i detta brefs kraft efterlåte och tillstå efterskrefne personer, nämligen Börje Andersson, Osten Månsson, Kristofer Mårtensson, Anders Jonsson, Olof Jonsson och Joen Mattsson, att uppbygga en masugn i Åsjöelfven emellan z hamrar, efter nämden därsammastädes hafver vittnat att den ingen bolby eller hytta för när eller till hinder vara skall, isynnerhet bergslagen icke mindre deraf tilltager och förökas. Hvad anbelangar den skog, som till samma hytta behöfves att underläggas, skall bergsfogden och nämden vara förpligtade densamma av allmänningen dem tilldela, dock skall härmed icke vara förståendes den arfsrätt, som de sjelfva uti samma skog tillförene hafva kunna; och på det förbemälte personer detta så mycket bättre måge kunna efterkomma och dess arbete och bekostnad någonstädes åtnjuta, så hafva vi därföre efterlåtit dem sex års frihet uppå tiondejernet, som de till kronan av samma hytta borde utgöra, räknandes ifrån nedanskrefne dato, efter såsom brukeligt är; dock likväl skola de emellertid frihetsåren påstå, alltid låta uppskrifva och anteckna deras blåsningar av tiondeskrifvaren, och när frihetsåren äro förlupne skola de utgöra till kronan deras tillbörliga tionde och, så länge de rätt göra, samma hytta odrifne behålla. Eljest skola de och så väl som andra njuta all bergsmansrätt och privilegier så länge de bruka såsom andra bergsmän och deras pligt det kräfver. Der alle detta angår veta sig att efterrätta. Till visso är detta med Bergsembetets selaret och våra händers underskrift bekräftadt. Datum Stockholm den 3o juni 1638.

CARL BONDE.

Att hammarsmide härstädes redan förut varit i gång, bekräftas i viss mån även av häradets dombok för den 14 november 1645, där det heter att »Börje Andersson och Anders Jonsson i Rynningen samt Östen Månsson och Bryngel Bryngelsson vid Åsjöhyttan kändes skyldiga att betala Mårten Drost var sina 5 skeppund stångjärn och 1 skepp. tackjärn för Åsjöhammar, där till de skola hafva dag till nästkommande larsmessa och intet längre». I 1652 års numera förlorade relation förmäles även om 2 gamla hamrar därsammastädes, men sannolikt torde härmed avsetts gamla osmundssmedjor. I Knut Larssons relation av 1673 säges emellertid, att vid Åsjöhytte ström »varit en hamnar för några år sedan, som är uppbrunnen», vad det torde få anses som säkert, att åtminstone en sådan verkligen funnits vid medlet av 1600-talet. Vidare omtalas i berörda relation att »kronones allmänning ligger intill strömmen; på östra sidan är refvat till Åsjöhytte skog och är i längden en stor halv mil; bredden sträcker ut till arrendatorn Elias Larssons frälseskog ifrån strömmen 2½ fjärdingsväg, med all oländig mark».
Till hyttans reparation förunnades enligt resolution den 27 oktober 1670 ett års frihet och i skrivelse den 22 november 1679 anmodades bergmästaren Erik Snack (adlad Sneckenberg 1684) »att hembjuda Åsjöhytte bergsmän den del i hyttan, som Johan Ysing (å Valåsen) sig förpantat och exekverat har.» Bergsfogden Johan Norin relaterar 1684 hyttans ställning sålunda:

»Åsjöhyttan är en gammal hytta byggd på krono egor, 8 hemman, 24 delar, god ström med underfall, en hytte- och hålldam, skog är dem tilldelt av kronones allmänning, hvar sin aln eller rep som de kalla, att fortsätta sin blåsning med; malmen köpa de i Persbergsgrufvan och Filipstads bergslag, är ungefär 3 1/2 mil (dit).»

Av 1684 års tiondelängd kan inhämtas att blåsningen det året pågått 77 dygn och att tillverkningen utgjort 523 1/4 skeppund, därav 52 1/4 skepp. utgått i tionde. De brukande bergsmännens antal hade då uppgått till 33.

Den 3 april 1691 privilegierades en hjälphytta härstädes för nyssnämde Ysing och bergsmännen i den förra hyttan och den 22 februari 1693 beviljades för denna nya hytta 6 års frihet för tiondeavgiften. Genom bergskollegiets resolution den 28 juni 1725 anslogs till hyttelaget en skogstrakt vit sjön Immen i Karlskoga socken, mot årlig rekognition, och den 27 mars 1729 avgick »brev till kammarkollegium rörande denna hytta jämte en hammare, som där skolat varit inrättad». Den 16 december 1736 resolverades,

»att ifall hyttelaget i den övre eller yngre hyttan icke skulle stå att bekvämas till sammanflyttning med det nedre hyttelaget, så skulle de av nya Åsjöhyttan, som redan flyttat in i den gamla, aga frihet att draga sig därifrån igen, till deras medintressenter uti den nya hyttan, uppå hvilken de ock äro privilegierade, på det densamma med alla de nedre hyttelagets intressenters gemensamma omkostnad må kunna uppbyggas, och blåsningarna sedan igenom flere intressenter så mycket bättre vidmakthållas.»

För att rätt förstå denna resolution må erinras, att blåsningarna lära blivit anställda skiftesvis i båda hyttorna. Härmed fortsattes till 1738, då den nya ödelades, hvarom särskild resolution den 15 februari samma år meddelades. Enligt förening av den 28 mars 1738, hvilken förening den 3 följande juni av bergstingsrätten stadfästades, hade det nedre eller nya Åsjöhyttelaget intagits i det gamla hyttelaget »på 3 hela delar, som den 20 november 1740 dem emellan av bergsfogden blifvit repartiserade», hvarförutan de nya intressenterna »jemte annat förbundit sig, att ej söka något inrymme i hyttans skog, delad eller odelad, utom en byggningstrakt Imme allmänning, som dem samfäldt blivit tillslagen».

Angående den övriga hytteskogen, som jämlikt bergskollegiets skrivelse den 13 maj 1733 gjorts till föremål för en förrättning den 31 juli 1739 av dåvarande bergmästare, vilken förrättning genom uppkommen rättegång blivit inställd eller uppskjuten, avslötos sedermera förlikningar mellan de tvistande parterna, varefter ny delning av samma skog den 7 och följande dagar i september 1752 verkställdes av bergmästaren Anders Stockenström, med biträde av bergsfogden Anders Strokirk samt bergssexmännen Arvid Jonsson i Herrsjötorp och Jan Jansson i Västra Kärne. Det vidlyftiga förrättningsprotokollet, som i original förvaras å Bjurkärns gård, blev sedermera till vederbörandes efterrättelse fastställt genom bergskollegiets resolution den 12 oktober 1756. Genom k. brev den 31 juli i 1809 medgavs befrielse från tiondeavgift för första blåsningen i den härstädes då ombyggda hyttan.

Enligt 1833 års förut anförda stämpelbok vore ägare till följande hemman inbrukare härstädes: Bjurkärns gård, Bjurkärnstorp, Björkeberg, Björkhöjden. Bokärn, Bresätter, Dalbäcken, Espelund, Ettala, Fernbotten, Grana, Herrsjötorp,
Karlstorp, Lövnäs, Lövnästorp, Nolås, Näs, Rådetorp, Sandsjötorp, Skogsberg, Stensviken, Sävviken, Åsjötorp och Åsjöhyttetorp i Bjurkärns socken, samt Mosserud och Råglanda i Lungsunds socken, med omkring 4,200 tunnland skog.

Den inom Karlskoga socken belägna rekognitionsskogen, Imme allmänning, skattlades jämlikt 1811 års kungörelse till 1/8 mantal Åbylund nr 1, och blev enligt kammarkollegiets skattebrev den 27 december 1842 till skatte försålt med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Åsjöhytte masugn. På enahanda sätt skattlades även den inom Bjurkärns socken belägna rekognitionsskogen till 7/8 mantal Åbyhult nr i, vilket hemman på samma sätt skattesåldes enligt kammarkollegiets brev den 27 december 1842 till Åsjöhytte masugn.

Från mitten av 1870-talet har blåsning icke härstädes ägt rum. Hyttan är dock ej ödelagd utan bevaras fortfarande, för att kunna hastigt åter iståndsättas till ytterligare brukning, därest gynnande konjunktur därtill giver anledning. Den har före 1872 varit skattlagd till 17 1/2 lisp. tackjärnstionde pr dygn.

Upp

Tväråhyttan.

Ungefärligen på enahanda sätt har även en annan obetydlig bergsmanshytta, Tväråhyttan, med dess särskilda skogsområde småningom införlivats med Kortfors bruk. Sedan tillstånd till anläggande av en hytta, såsom det uppgives, blivit lämnat av landshövdingen Abraham Leijonhufvud, kan man inhämta av Noraskoga häradsdombok för den 10 februari 1658, att

»Efterskrefne bergsmän, Hans Jonsson och Bengt Olofsson i Spjutvik, Bengt Olofsson i Stakesund, Anders Vestgöte vid Forsen, Per Månsson vid Bäcketorp och Lars Jonsson ibidem, uppsteg o för rätten och begärde ett skrifteligit bevis, det de med sin egen omkostnad hafva uppbyggt "en hytta be:d Tväråhyttan, hvilken nu är allt färdig, så att de en gång redan blåsit hafva, hvarmed de sig någon frihet hos det kongl. bergskollegium här öfver söka kunde; vilket, efter samtl. nämden betygade så sarint vara, blef dem detsamma beviljadt och gifvet » .

Bergskollegiets privilegium meddelades dock ej förr än den 12 december 1663, då likväl 6 års tiondefrihet beviljades. Hyttan omtalas sedermera i 1684 års relation av bergsfogden Norman på följande sätt:

»Tväråhyttan, 1 3/4 kronohemman, byggt masugnen i 6 hela delar. Hyttevatten hafva de nödtorftigt, med 2:ne hålldammar, den största vid Gäddekärn, den andra i samma ådra nedanföre och den tredje är själfva hyttedammen. Hyttan brukas med underfall; masugnen ånyo uppbyggder och reparerad 1682; skog hafva de ganska ringa, utan den bästa skog, som där är tillfinnandes, har en finne, Bertil i Löfnäs benämd, för en mycket ringa penning förmått sig hans K. Mats bref uppå att den årligen bruka, hvilken finne nu icke blåser eller det ringaste gör K. M:t och kronan någon tionde om året; och där hyttan skall drifvas så måtte de oundvikligen få skog, därpå hyttan funderad är, så framt hon icke framdeles alldeles fördärfvad blifva skall.»

I 1711 års bergmästare-relation förmälas att denna hytta »för skoglösa då redan 10 år ödelegat»; och i att undersökningsprotokoll av den 14 augusti 1730 sägs Lövnäsåbornas gamla hytta varit belägen vid Tvärån, nära Svartälven, och stommen lär ännu vara synlig, ehuru »till alla delar ruinerad och nedfallen, samt i den nedrasade muren björkträn uppväxta.» Åboarna hade berättat att hyttan ej varit i gång på vid pass 40 års tid. Förenämnde Bertil hade redan dan 24 mars 1673 köpt sitt 1/4 hemman Lövnäs till skatta. Sedan hans arvingar, Zakris Bertilsson och Per Persson, »kommit så av sig», att de ej mäktade fortsätta bruket, förnämligast av den orsak, att de ej hade någon tillgång på malm, då de gruvor, i vilka de haft sina brytningar, dels gått ut, dels och varit så oartade och rödbräckte att malmen ej med nytta kunnat brukas, såldes skatterättigheten till hemmanet den 27 mars 1702 till dåvarande landssekreteraren, sedermera bergmästaren Erik Stockenström för 600 daler kpmt. Hälften därav eller 1/8 hemman överläts dock redan den 24 januari 1703 till Finnå och Stadra bruksägare. Sedan Rockesholms plåtverk 1733 tillkommit, blev detsamma innehavare av Stockenströms andel. De i Nora socken belägna s. k. Svartälvstorpen ålades däremot att utgöra sina kol först till Kungshammaren och därefter till Rödkärrs kopparverk. Återstoden av Tvära forna hyttelag, bestående av torpet Tväråsen, nu Tvärånstorp, skattlades den 20 juni 1734 till 1/3 mantal och 6 daler 26 öre 22 1/5 pgr smt årlig ränta. För att skattelösa denna hemmansdel anmälda sig änkefru Anna Maria Tingström, åbon Petter Persson och Rockesholms plåtverk. Skattläggningsmännen kunde ej avgöra äganderättsfrågan, man Kortfors bruksägare deponerade 50 dalar smt till skattelösen och blev sedermera förklarade såsom ägare.

Upp

Nya Älvhyttan

Redan den 16 juli 1673 hade Kortfors bruksägare inköpt 1/16 i Nya Älvhyttan för 250 daler kpmt. Denna hytta blev på grund av Bergsamtets privilegiebrev den 27 oktober 1640 uppbyggd av en finne Mats Andersson. Vid häradsting i Karlskoga prästgård den 29 september 1642

Kom för rätten Mats Andersson vid Älven i Nora socken, begärandes att rygga den kontrakt och avhandling, som han hade gjort med sal. Tomas Henriksson i Öhultet i Karlskoga socken, uti så måtto, att Mats skulle behålla 25 dalar kpmt, som han hade av Tomas, och Tomas har därför i betalning tvenne små ängar. Ingeborg Nilsdotter (Tomas Henrikssons änka) ville icke sig därtill godvilligen bekväma, och befallningsmannen Mårten Drost vittnade kontraktet vara gjort av bägges egen fria vilja, och sig därå fordrat till vittnes för beständighet skull, kunde rätten icke annars döma, än att Ingeborg bliver vid ängarna och Mats bliver vid pengarna. Mats Andersson ville icke giva sig därmed tillfreds, ej heller vidkosta utan gjorde eljest märkeligt kval på domen; därför dömdes han att böta 6 mark efter det 39 kap. tingmålabalken.

Nya Elfhyttan räknades ömsom till Nora och ömsom till Karlskoga socken, men utgjorde i regeln sitt tiondejärn till bergsfogden i Nora bergslag. I bergmästaren Knut Larssons relation över masugnarna i Karlskoga socken 1673 får man veta att till denna hytta fanns god ström med underfall, att malmen togs i Dalkarls gruva i Nora socken 1 mil därifrån och att hyttan drevs av bergsmän med sin »egen afdelte skog». I en annan relation av bergsfogden Johan Norin 1684 säges Nya Älvhyttan vara byggd på kronoägor, ihop med några bergsmän i Nora socken, allenast 3/4 hemman i Karlskoga. Bergmästaren Erik Sneckenberg, som med anledning av hyttans ombyggnad och i följd därav begärd frihet från tackjärnstionde, höll besiktning därstädes i maj 1685, berättar därom följande: 

»Nya Elfhyttan finns vara anno 1683 utburen, men 1684 uppbyggd av 4 1/2 delar, för deras oförmögenhet och fattigdom skull, är ock på gamla grunden ännu ståendes. Timmer och skog samt ställesten hafva de på andra sidan om Svartelfven i en oländig och bergig mark, som framförseln mycket svår gör; förra masugnen [som berättas] stått sedan 1658 i 27 år; malmen tages mest 1 1/2 mil därifrån vid Dalkarlsgrufvorna, dels ock närmare vid Hultegrufvorna och Björsbergsgrufvorna, vilken ena grufva dem förbjöds, emedan en särdeles oart däruti finnes; hafva ock kring hyttan god skog; blåsa årligen allenast vid 12 skeppund och icke däröfver till tionde. »

Det sålunda angivna tiondebeloppet motsvarade en årlig tillverkning av 100-120 skepp. tackjärn. Slutligen må till jämförelse även meddelas bergsfogden Nils Bengtsson Normans yttrande om denna hytta i sin den 15 september 1684 avgivna »relation öfver hyttor och masugnar i Nora-Hjulsjö bergslag», där det heter:

»Nya Elfhyttan i Karlskoga bergslag, hvarest ock brukas av 1/2 hemman, som ligger här i Nora socken och 2:ne delar i masugnen (ega), men äro väl flere delaktige i byggvaden, som bo i Karlskoga socken; hafva god vattuhytta, hvilket vatten kommer från un-I derskrefne dammar: först hafva de sin hålldam vid Mörtekärn, den andra i samma ådran, den tredje vid Stenbokärn och den fjärde hyttedammen. Masugnen drifves med underfall och är i detta år ånyo uppbyggder; till bemälte hytta finnes medelmåttig och nödtorftig skog».

I 1687 års bergs- och hammarkommissions protokoll finnes antecknat att Nya Älvhyttan blivit uppbyggd för 42 år sedan, således 1645, vilket år den 1640 privilegierade och påbörjade hyttebyggnaden blivit fullbordad, samt att där tillverkades föga mer än 100 skeppund tackjärn om året.

Sedan Kortfors bruksägare 1673, enligt vad förut är nämnt, inköpt en del i Nya Älvhyttan, blev det så gott som givet att även övriga delar i hyttan skulle gå samma väg. Så blev ock förhållandet, ehuru det dröjde över 60 år innan de återstående andelarna förvärvades. Hela den till hyttan anslagna s. k. Nya Älvhytte allmänning blev ock vid mitten av 1730-talet brukets tillhörighet. Kort därefter bildades därav nuvarande 1/4 hemmanet Carlsdahl.

Upp

Granbergsdal

Bland de hemman, som den 23 mars 1680 av konung Karl XI försåldes till fru Sigrid Ekehjelm och samtidigt förändrades från krono till skatte, nämnes även Granbergsdalen, kronohemman ett fjärdedels. Åborna i Granbergsdal hade sålunda att utkämpa samma strid, som många andra, mot Bofors och Björkborns bruksägare, rörande ägande- och besittningsrätten till hemmansandelarna.
Först 113 år därefter bilades denna tvist genom följande handling:

Till undvikande av de kostnader och olägenheter, en långvarig rättegång med sig i förer, hafva vi undertecknade i dag oss emellan, genom nedanstående vänliga öfverenskommelse, afslutat och bilagt de tvistigheter, som uppstått oss emellan och brukspatronen Johan Ludvig Robsahm, angående egande- och nyttjanderätten av de hemmansdelar i Karlskoga socken, som av oss bebos, hvilken sak genom höglofl. k. bergskollegii utslag av den 18 sistlidne februari väl afgjord blifvit, men sedermera i underdånighet dragen under K. Mats nådigste skärskådande.
Emot det att herr brukspatron Johan Ludvig Robsahm i dag öfverlemnat till oss, genom särskilda köpebref, all den rätt, som han till dessa hemman haft både till skatte och nyttjanderätten, så att hemmanen hädanefter blifva ansedda i vår hand såsom våra skattehemman, med hvilka han icke hafver något vidare att sig befatta, så förbinda vi oss, att i köpeskilling för hvarje andel till honom betala 21 riksd. 37 skill. 4 runst. specie; hvilken summa dock alltid i egendomen kommer att innestå, emot det, att vi i årlig ränta till honom eller dess rätts innehafvare till Björkborns bruk framköra en storstig goda och felfria kol à 24 tunnor på stigen, hvartill vi, i kraft av konungens höga dom av den 13 december 1790, anse oss vara berättigade; och kommer således all vidare tvist och alla om dessa hemman uppståndna rättegångar hädanefter att försvinna.
Härmed förklarar jag, Johan Ludvig Robsahm, mig nöjd, och skola vi samtl. i underdånighet söka härå K. Mas nådiga stadfästelse. Björkborn den 18 april 1793.

                    Joh. Ludvig Robsahm.                   E. L. Geijer.

På samtlige åboernas vägnar

                   Pehr Jönsson.                            Carl Persson.

Över denna förening resolverade K. M:t den 15 juli 1793:

Vid öfvervägande av allt detta, har K. M:t funnit ingen betänklighet att i nåder denna ansökning bifalla, hvarföre ock K. M:t berörde förening till efterlefnad nådigst gilla och stadfästa velat; hvilket vederbörande till underdånig efterrättelse länder.

Men även härmed var äganderätten ej fullt klar. Robsahmska familjen innehade fortfarande bördsrätt, vilken först avstods år 1795 mot särskild betalning.

Granbergsdals herrgård

Granbäcksdalen nämnes ursprungligen såsom ett 1620 upptaget nybygge, vilket efter de vanliga frihetsårens förlopp skattlades till 1/4 hemman. Ännu i dag äges hemmanet Granbergsdal, dess nuvarande benämning, av en släkt, som i många led genom klok omtanke och arbetsamhet vetat förskaffa sig en aktad och god ekonomisk ställning. Äldste kände stamfadern för denna släkt är nybyggaren
Mårten Eskilsson, som uppgives vara född 1582 i Nora bergsförsamling. Han synes ha varit gift 2 gånger: 1) med Kajsa Andreasdotter; 2) med Anna Matsdotter, åt vilken senare genom Karlskoga tingsrätts beslut d. 9 mars 1648 »skulle afvittras en treding i be:te hemman, som henne tillkom». Denne Mårten Eskilsson, som avled 1647, var en verksam och dugande man. Tillsammans med sina 4 söner, Henrik, Eskil, Peder och Mårten samt några andra personer började han 1642 uppbygga Granbergsdals masugn, vilken blev färdig 1644 och sedermera, genom bergskollegiets resolution d. 6 nov. 1649, både »privilegierad och konfirmerad». Till den nya hyttan avdelades d. 1 juli 1645 en särskild skogstrakt av bergmästaren Sten Andersson med biträde av 8 nämndemän. Å denna trakt hade Mårtens söner förut eller samtidigt upptagit tre torp eller nybyggen, Norra, Södra och Mellan Granbergsdalstorp, vilka dock ej förr än 1733 skattlades, vardera till 1/4 hemman.
Efter Mårten Eskilsson har huvudgården gått i arv och köp, led efter led, till någon av sönerna, och har sålunda kommit till:

• Mårten Mårtensson, född 1612, död 1682. Gift 1638 med Elna Elisdotter från Karåsen, f. 1618, d. 1679. Barn: Lars, Kerstin, Peter och Jeppe.
• Lars Mårtensson, f. 1638, d. 1699. Gift 1667 med Lova Påvelsdotter från Kärne, f. 1642, d. 1700. Barn: Lars, Olof och Katarina.
• Lars Larsson, f. 1668, d. 1728. Gift 1691 med Karin Jonsdotter från Bjurkärn, f. 1670, d. 1718. Barn: Olof, Anna och Petrus.
• Olof Larsson, f, 1692, d. 1758. Gift 1720 med Brita Jonasdotter från Aggerud, f. 1690, d. 1761. Barn: Eric, Anders och Greta.
• Eric Olsson, f. 1730, d. 1799. Gift 1765 med Maria Persdotter från Gelleråsen, f. 1738, d. 1807. Barn: Carl, Anders, Eric och Maria.
• Eric Ericsson, f. 1774, d.1840. Gift 1799 med Anna Olsdotter från Kärne, f. 1772, d. 1848. Barn: Anna, Maria och Eric.
• Eric Ericsson, f. 1813, d.1878. Gift 1839 med Karolina Spikh från Bregården.

Sistnämnda Eric Ericsson var en särdeles driftig man. Rättfram i sitt sätt och enkel i sina levnadsvanor, satte han en ära i att vara bergsman och ingenting annat. Det hans förfäder grundlagt, därpå byggde han och lade nytt därtill, samlande en betydlig förmögenhet.
Den 11 april 1849 inköpte han 1/4 hemman Höjden för 1000 riksd. banko av Carlsdahls bruks dåvarande ägare överstelöjtnanten sedermera landshövdingen E. V. Nordenfelt, änkefru Maria C. Lindberg och brukspatronen C. Lindberg.

Den 20 februari 1674 erhöll bruksförvaltaren Georg de Besche vid Kortfors hammar köpebrev av kronan på detta hemman för 20 riksd. specie. År 1664 den 18 oktober omnämnes Höjden i en handling sålunda: " Samma dagh witnade samtliga Nämnden, att Nybygget Högden på Granbärgsdals ägor, som i Cronones Jordbook, är kommit för 1/4 hemman, war aldrigh skedt medh theras minne eller witnesbördh, och icke är thet godt för 1/8 sedan mehr, uthan blått en wret med husen, som tos för ett bergshemman, och intet står thet till, att giöre bätre, för thet finnes inthet, än bara steen». Nämnden dömde nog, likt andra i den tiden, att skogen ej hade nåtgot värde. Höjden fick emellertid behålla sitt hemmantal och att hemmanet ej saknade värde visade sig 10 år senare, enligt vad nyss är sagt.

Fadren hade redan 1825 inköpt den med Robsahm d. 18 april 1793 avhandlade kolskatten för 133 riksd. 16 skill. banko av Johan Ludvig de Laval och Carl Fredrik de Laval, vilka då ägde Björkborns bruk.
1860 inköptes Gällsjöhöjden, skatteköpt från kronan mot 12 riksd. 14 sk. 10 rst. banko, för 950 riksd. riksm. och erhölls fastebrev därå 1861. År 1863 lät Eric Ericsson infasta Granbergsdalen 1/4, Fallet 1/8, Mellan Granbergsdalshyttetorp 3/16, Backebergstorp 1/16 och Lund 29/336 vilka hemman han erhållit i testamente efter föräldrarna.
Eric Ericsson avled, som redan är nämnt, år 1878 och efterlämnade, utom änka, barnen: Maria, f. 1840 och 1862 gift med handlanden och bruksägaren P. V. Örn, förr i Linde nu i Stockholm; Anna, f. 1844, d. 1885, gift 1873 med bruksägaren Joh. Laurenius på Brotorp, Nerikes-Knista; Eric (se nedan), och Stina, f. 1848 och 1870 gift med bruksägaren Carl Jansson i Mårsätter.
Den 25 september 1873 försålde Eric Ericsson och hans fru till sonen Eric och mågarna Laurenius och Jansson: Granbergsdalen 1/4, Norra Granbergsdalshyttetorp eller Fallet 1/8, Mellan Granbergsdalshyttetorp 3/16 jämte kvarn och såg, Backebergstorp 1/16, Lund 29/336, Höjden eller Granbergsdalshöjden 1/4 samt ^{4 1/8}/16 av 7/24 mantal i kronoskatte rekognitions skogshemmanet Gällsjöhöjden för 85,000 riksd. riksm. Dessa egendomar var då taxerade till 89,700 kronor. Vid huvudgården stannade sonen
Eric Ericsson, f. 1842, d. den 24 januari 1888. Gift 1872 med Mathilda Laurenius, f. 1849 på Brotorp i Knista, överlevdes han av henne och barnen: Erika Mathilda, f. 1873 (gift 1894 med ingenjören Hugo Laurell i Stockholm), Eric, f. 1875, Carl, f. 1877 och Elof Gabriel, f. 1880.
Det återstår numera endast 23 år till dess denna släkt kan fira sitt 300-års jubileum vid Granbergsdal. Vi antaga för givet, att då denna dag randas, det skall råda lust och liv vid den vackra, lövomskuggade gården där i bergssluttningen, och helt visst är då den fordom gängse »korialen» utbytt mot ädelt, gnistrande vin ur slipad pokal.

Hyttan ägdes vid 1897 års ingång av nedanskrivna bolag och enskilda personer:

Genom bergskollegiets resolution den 27 februari 1741 tilldelades denna hytta en andel av 560 tunnlands vidd av Tvärå allmänning och dessutom en s. k. byggnadsallmänning. På grund av 1811 års kungörelse om rekognitionsskogarnas skattläggning m. m., bildades härav 1/3 mantal Gällsjöhöjden, som jämlikt kammarkollegiets skattebrev den 6 november 1837 såldes till skatte med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Granbergsdals hytta.
Följande hemman har före tillämpning av 1859 års förordning om utsträckt frihet för bergshanteringen varit indelade i denna hytta: Backebergshälla, Backebergstorp, Berg, Björkmo, Dalsmund, Granberga, Granbergsdalen, Granbergsdalstorp, Gällsjön, Högforsen, Karåsen, Lerängen, Lund och Skråmmen.
Så länge tackjärnstionde utgjordes, eller till och med 1871, var denna hytta skattlagd till 16 lispund tackjärn per dygn.

Denna hytta byggdes enligt flera sammanstämmande uppgifter 1646. Genom bergskollegiets resolution den 4 november 1651 erhöll ägaren av Valåsen, Gerdt Ysing, som tillhandlat sig 1/3 i hyttan, särskilt privilegium att njuta 3 års frihet för tionden och att sedan i de följande tre åren giva en årlig genant av 20 daler smt. I en resolution på bergmästaren Knut Larssons frågepunkter den 27 oktober 1670 beviljades, till hyttans upprättande, såsom då varande förfallen, ett års frihet. Hyttan beskrives i 1673 års relation av nämnde bergmästare drivas med underfall i god ström, äga hyttedam och en hålldam vid Sibbosjön, brukas av bergsmän, äga god skog och andra lägenheter samt bekomma malm i Dalkarlsgruvan i Nora socken, 1 ½ mil därifrån. Denna beskrivning upprepas i 1684 års relation av bergsfogden Johan Norin med tillägg, att hyttan var byggd i 14 delar av 2 1/4 hemman. I tiondelängden för samma år redovisas en blåsning på 51 dygn med 378 1/4 skeppunds tillverkning och en tionde av 373 3/4 skeppund, därav Johan Ysing å Valåse bruk utgjorde 10 skepp. 8 lisp. 6

Under 1770-talet uppstod rättegång mellan Sibbo hyttelag och Valåse bruk om bättre rätt till den allmänningstrakt, som, enligt vad förut (sid. 106) blivit antytt, den 23 augusti 1652 blivit tilldelad Gerdt Ysing för Valåse bruk och hans andel i Sibbohyttan. Den del av denna skogstrakt, som var avsedd för tackjärnstillverkning härstädes, blev dock enligt överenskommelse redan vid tinget den 7 maj 1653 delad mellan Ysing och de övriga hyttedelägarna, vilket förhållande och hade till följd, att genom bergskollegiet dom den 11 juni 1776 denna tvist avgjordes till Valåse bruksägares fördel, vilken dom sedermera erhöll K.M:ts stadfästelse. Huru denna skogstrakt blivit skattlagd till 5/16 mantal Sibbofors och skatteköpt under Valåse bruk är och förut omtalat (sid. 109).

I den av bergmästaren FR. VON SCHÉELE år 1833 upprättade stämpelbok över hyttorna inom Karlskoga bergslag, är Sibbohyttan, såsom räknad till Nora-Lindes bergmästaredöme, icke upptagen. Blåsningarna härstädes har för länge sedan upphört, men någon underrättelse om tiden därför har icke vunnits.

Efter bergmästaren Sten Anderssons »mutsedel» byggd 1655, »men konfirmerad och försedd med 6 års frihet den 12 mars 1659». Genom en bergskollegiets resolution den 10 maj 1675 blev »till hyttans reparation och flyttande» 2 års frihet särskilt förunnad. Densamma omtalas i 1673 och 1684 års relationer äga god ström med underfall, i samma vatten som kommer från Sibbohyttan; vara byggd i 16 1/3 delar av 9 hemman, vilka dels hade god skog, dels »ringa och tarfvelig», samt höll sina gruvdelar i Dalkarlsgruvan, 2 mil avlägsen, därifrån de fick sin malm och blåste i regeln vart år. Här skedde under 1684 den största blåsningen inom Karlskoga bergslag. Denna pågick nämligen i 87 dygn med ett tillverkningsbelopp av 662 skepp. 10 lisp.(112,6 ton), varför tionde utgjordes med 66 skepp. 4 lisp (11,3 ton). I denna blåsning deltog ej mindre än 36 bergsmän.

Genom bergskollegiets resolution den 17 februari 1733 lämnades »detta hyttelag frihet att ifrån Persbergs gruvor årligen få avhämta 400 lass malm», emot skyldighet att till så stor del bidraga uti det, »som till gruvornas förnödenhet kan bliva beviljad, som i proportion av deras malmhandel på dem löpa kan». I en annan resolution den 4 juni 1741 lämnades »tillstånd för hyttelaget, att för dem må utsynas på allmänningen så mycket byggningsvirke, som till deras hyttas och hyttedams reparation nödvändigt behövs, men att därtill först skulle tagas torrakar och vindfällen, som till byggningstimmer finnas tjänliga». Hyttelaget erhöll därjämte tillåtelse, »att till kolning, efter föregående utsyning, få betjäna sig av torrakar och vindfällen, som till byggningstimmer ej finnes tjänligt, vilka till stor myckenhet på samma allmänning skulle vara att tillgå; dock tillåtes ej att taga till denna kolning några friska trän vid vite efter lag och kungl. skogsordningen». Genom en följande resolution den 8 december 1747 erhöll hyttelaget ånyo »tillstånd att på ett eller flera år kola av torrakar och vindfällen på Immetorps eller Valåse allmänning till tackjärnsblåsningens vidmakthållande».

MAGNUS DAHL berättar att Immetorpshyttan 1777 blev ombyggd och flyttad litet högre upp i samma vattendrag; att i tionde erlades 18 lispund för dygnet, att blåsningen pågick 80 å 100 dygn om året, samt att hyttelaget ägde rättighet, enligt bergskollegiets resolution av den 15 december 1772, att (årligen) kola en stor mila på allmänningen öster om sjön Möckeln mot en avgift av 2 skill. specie. Till hyttelaget hörde då 6 1/3 hemman.

Ifrågavarande »Immetorps hyttelags f. t. rekognitionsallmänning», som den numera kallas, blev, på grund av 1811 års kungörelse, efter föregående undersökning och utredning, fördelad i 19 (rätteligen 20) särskilda lotter, vilka, med åsatta räntor, tillsammans utgörande 212 kronor 66 öre (därav hälften numera avskrivits), på auktion till den högstbjudande till skatte försåldes jämlikt kammarkollegiets skattebrev av den 22 oktober 1834.

Dessa lotter innehades, enligt ekonomiska kartverkets beskrivning till 1868 års karta över Karlskoga härad av
 

Knappforshyttan

Knappfors första hytta byggdes 1655 och blev den 15 mars 1659 privilegierad med 3 års frihet. Hyttelaget erhöll därefter den 27 november 1661 ytterligare 2 års frihet från tackjärnstiondes utgörande. Den 10 december 1673 undfick bergsfogden Elias Linderoth bergskollegiets resolution, »att ehuruväl med tionden ingen förändring kunde göras, efterläts honom dock vid denna sin masugn samma villkor som de andre i Karlskoga, vilka blåsa till 2 skepp. tionde, att antingen vara befriad för landtågsgärden eller i stället njuta tionden sig till godo». Genom en följande resolution den 27 oktober 1675 förunnades till hyttans reparation 2 års tiondefrihet. Angående de misslyckade försöken 1659 och 1688 att här få anlägga stångjärnssmide hänvisas till livad förut härom meddelats.
Utom dessa hade även Linderoth enskilt gjort försök att få bygga hammarverk här. Han förskaffade sig ett intyg av den byggmästare, som uppbyggt Kortfors hammar, att denne ville åtaga sig fullborda en dylik byggnad även vid Knappfors, »utan någon skada» för andra verk. Linderoth anförde även att kon. Gustaf Adolf redan på sin tid velat föranstalta om byggnad, ehuru planen icke kommit till utförande. Ägarna till ovanföre liggande verk motsatte sig dock byggnadsföretaget. »Borgmästaren i Kristinehamn Gustaf Månsson Ekebom föregav, om därsammastädes skulle byggas, skulle det något skada hans hamrar (vid Ackkärr?); även också doktor Durietz, på sina bruk vid Fors (Storfors), ehuruväl arrendatorn Elias Larsson ville på sådant äventyr bygga, att där samma byggnad skulle göra skada, ville han den bort- och nederrifva och själf stå faran». Men ingenting hjälpte, icke ens den upplysningen, att »ifrån Knappfors ström är roled in till Bjurbäcken, och sedan ifrån Knappforsen ner till Björkeborn; där så vore att det skulle byggas i Knappforsen var god lägenhet både för järn och kol att skaffa till bemälte ström». Någon hammarbyggnad härstädes har icke heller sedermera kommit till stånd.

Bergsfogden Johan Norin meddelar i 1684 års relation att

Knappforshyttan är byggd anno 1655 på kronoägor, men nu anno 1684 reparerad och masugnen lika som av nyo uppmurad, förutan några gånger däremellan, som de även lika måst göra, då masugnspipan smultit och rasat neder ; 5 ½ hemman, 16 delar; god stark ström, som gör återdämme upp till Björkbäcken (Bjurbäcken); bruka eljest ingen hålldam oftare än de blåsa, då de med bräder över älven dämma vattnet till hyttan; god skog mestadelen, dels ringa och tarvelig skog; malmen köper de ifrån Persbergsgruvan i Filipstads bergslag, dit är 4 ½ mil; något brukas av Kärnemalmen.

Efter nyssberörda ombyggnad anställdes blåsning, som pågick i 63 dygn med en tillverkning av 509 1/4 skeppund, varför tionden skulle utgöra omkring 51 skepp. I blåsningen deltog 24 bergsmän, varjämte Linderoth för sin blåsning hade att utgöra 1/5, av tionden. Med anledning av ombyggnaden ifrågasattes dock eftergift av tiondejärnet. Bergmästaren Erik Sneckenberg höll i sådant avseende en undersökning den 21 maj 1685, varom han avgav följande yttrande:

Knappfors hytta är nedtagen och uppbyggd 1684 om våren, men gamla grunden, som mest på hälleberget (står) är med brännande under pipan ½ aln djupare gjord, jämväl under bälgorna 1½ aln. Masugnsvirke har en del längre, en del närmare väg efter; ställsten bekomma de 1 mil därifrån, men den dugligare vid Stegelviken i Kroppa socken vid 3 mil därifrån, dock mest sjövägen; vägen efter malm är sjö- och landväg 6 mil, har och största delen ringa skog. Inspektören Linderoth, som vid 1/5-delen däruti bygger, brukar mest sin egen frälseskog; har och sist 2 års (näml. 1676 och 1677) frihet haft; är och nu väl och starkare än tillförene byggd; har och en stor svårhet var flodtid med dammen, och står ibland då flodvattnet upp under böljärnen, därföre masugnen ej så länge som annorstädes oförtärd stå kan; äro och en del av dem oförmögne; blåser årligen vid 50 skepp. i tionde, undertiden mer och undertiden något mindre.

Någon tiondefrihet blev denna gång dock icke medgiven, antagligen emedan sådan nyligen förut, enligt vad redan är antytt, blivit beviljad för 2 års blåsningar.
Genom bergskollegiets skrivelse den 20 april 1726 till bergmästaren Nath. Ekman blev denne befalld att dela och till vissa skogsören taxera en allmänningstrakt, som kollegiet underlagt denna hytta, vilken trakt var belägen intill Varnums socknerå. Kort därefter, den 22 januari 1728 meddelades bergskollegiet konfirmation på Knappfors- och Qväggeshyttornas ingångna förening om nyttjande av förberörde allmänningstrakt till hälften vardera, och den 2 oktober 1740 resolverades att Knappforshyttan skulle betala hälften av de 2 daler smt i rekognition, som för denna allmänning från 1727 och allt framgent borde utgöras. Jämlikt 1811 års kungörelse skattlades denna trakt till 5/16 mantal Bokärnshöjden nr 1, vilket hemman av kammarkollegium den 3 februari 1840 blev skattesåldt med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Qvägges- och Knappfors hyttelag.
På grund av bergskollegiets resolution den 27 februari 1741 erhöll jämväl Knappforshyttan s. k. byggnadsskog sig tilldelad av Tvärå allmänning, vilken skogstrakt blivit skattlagd tills 3/80 mantal Knappforshöjden nr 1 och jämlikt kammarkollegiets skattebrev den 20 oktober 1851 till skatte försålt med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Knappfors hytta.
Den 20 september 1754 meddelades bergskollegiet utslag, varigenom Knappfors hyttelag tilläts »att inrätta än sågkvarn i Knappforsströmmen».
Sedan Knappforshyttan, jämlikt bergskollegiets utslag den 31 december 1799, som av K. M:t fastställdes den 16 oktober 1809, omedelbart därefter blifvit ödelagd och delägarna inroterade till blåsning vid omkringliggande hyttor, byggdes åren 1870 och 1871 den nuvarande masugnen, men sedan 1891 har ej bedrivits blåsning av tackjärn därstädes. Det är dock endast en tids- eller kanske rättare en konjunkturfråga när man åter får se tackjärnsgösarna lastas i pråmarna där nere vid Knappfors sluss.

Upp

Hållsjöhyttan

Byggdes likasom flertalet Karlskogahyttor 1655 och privilegierades den 15 mars 1659 med 3 års frihet. Den 27 oktober 1670 erhölls resolution på ett års frihet till hyttans återuppbyggande. I 1673 års bergmästarerelation säges denna hytta äga god ström med underfall, en hytte- och 2 hålldammar samt sin egen avdelta skog, en del på kronans öken, varjämte hyttelaget begärde att dem bleve något ytterligare tilldelat, »som dem uti sal. bergmästaren Sten Anders' tid tillsagt var». Malm erhölls dels från Persberget på 4 ½ mils avstånd och dels vid Kärnegruvan, endast 1/4 mil från hyttan. Angående sistnämnda gruva berättas att den för någon tid sedan blivit upptagen, men för sin »elaka, rödbräckte och odugliga malm» mestadels obrukad och föga arbetad. På gruvtinget 1673 vart ock resolverat, att gruvlaget åter skulle upptaga gruvan, kvarjämte bruksarrendatorn Elias Larsson Linderoth blev tillsagd »1/4 part uti samma gruva, på det, efter han så nära bor, dess bättre pådriva kunde». Gruvan var belägen på kronans allmänning uti sank mark, malmen gick i öster och väster, och god skog fanns på allmänningen.
Bergsfogden Johan Norin relaterar 1684 förhållandet något annorlunda. Han förmäler sålunda att halva hyttan ägdes av fru Sigrid Ekehjelm och den andra hälften av bergsmän. Hyttelaget bestod av 8 hemman i 16 delar; hyttan ägde god ström med underfall, en hytte- och 3 hålldammar, anlagda »med stor omkostning», i vattendrag från Grythytte socken. Malmen »köptes från Persbergsgruvan 5 mil, från Högborn i Grythytte socken 3 mil och ifrån Kärnegruvan i Karlskoga ½ mil»; blåsning skedde vart år.
Av 1684 års tiondelängd för Karlskoga bergslag kan inhämtas att 2 blåsningar äegt rum, en på våren och en på hösten under tillsammans 82 dygn, med en tillverkning av 534 skepp. 17 lisp., därav tionden utgjorde 53 skepp. 12 lisp. 2 pund. Härjämte finnes antecknat att Sigrid Ekehjelm utgjorde i tionde första blåsningen 11: 16. 8 och vid den senare 4: 23. 8.
Den 12 december 1687 avgick bergskollegiets brev till landshövdingen Didrik Vrangel »att tilldela skog- av allmänningen till denna hytta», men det blev endast fru Ekehjelm som erhöll denna skog. Hon undfick ock den 11 februari 1689 konfirmation på den skogsdelning, som blivit gjord till dess 1/3 i Hollsjöhyttan, varefter bergskollegiet i resolution den 20 februari 1742 föreskrev, att den allmänningstrakt, som den 11 februari 1689 blev tilldelat Sigrid Ekehjelm, skulle beläggas med 5 daler 16 öre smt årlig rekognition; »blivandes ägaren därjämte förbjudet att till kolning fälla timmer och storverksträn, jämväl påmint att varsamligen och sparsamt umgås med skogen, efter den ålagda rekognitionen, fast skogen bliver utödd, lika fullt kommer att erläggas och, såsom tionde, alltid följa masugnen åt.» Berörda allmänningstrakt kallades vid denna tid Jungfruboda allmänning, vilken delades mellan Björkborns och Bofors bruk, sedan dessa ,kommit i olika ägares händer. Genom bergskollegiets resolution den 6 februari 1761 meddelades »Bo och Björkborns bruks intressenter nytt tillstånd att betjäna sig av Jungfrubo allmänning till hyttebruket » vid Hollsjöhyttan, varjämte rekognitionsavgiften höjdes till 24 daler 24 öre smt. På grund av 1811 års förut omförmälda kungörelse, skattlades norra delen av denna allmänning till 11/48 mantal Norra Jungfruboda nr 1, som jämlikt kammarkollegiets skattebrev 13 oktober 1856 blev till skatte försålt med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Björkborns bruk. Den södra delen åter skattlades till 7/16 mantal Södra Jungfruboda nr 1, som enligt kammarkollegirts brev den 24 september 1839 under enahanda villkor såldes till skatte under Bofors bruk, men vilket hemman sedermera övergått till Carlsdahls bruk.
Genom bergskollegiets resolutioner den 27 februari 1741 och 12 oktober 1756 tilldelades dock Hollsjöhyttan en s. k. byggnadsallmänning på omkring 87 tunnland. Denna byggnadsskog skattlades sedermera till mantal Hollsjöhytteskog nr 1, som enligt kammarkollegiets brev den 20 oktober 1851 såldes till skatte med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Hollsjöhyttan.
Enligt 1833 års stämpelbok var ägarna till följande hemman inbrukare i denna hytta: Björndalen, Esphöjden, Espsäter, Granåsen, Hollsjötorp, Immen, Kedjeåsen, Kärne, Malmhöjden, Mossberga, Nolby, Stockforstorp, Torpskog och Trehörningen med tillsammans omkring 5,800 tunnl. skog. Hyttelaget var då fördolt i 20 delar och hyttan skattlagd till 17 lispund per dygn.

Även denna masugn ödelades under 1860-talet.

Upp

Linnebäckshyttan

På grund av tillståndsbevis, s. k. mutsedel, av bergmästaren Sten Andersson, blev även denna hytta byggd 1655 och privilegierad den 15 mars 1659, med 3 års frihet. Densamma beskrives av bergmästaren Erik Sneckenberg, efter undersökning i maj 1685, sålunda:
»Är ock utburen och uppbyggd 1684 av 9 3/4 delar, mest oförmögne, dock gott efter masugnsvirke, 1/4 mil, och dels den bättre ställsten ½ mil efter; av samma stegresare (nämligen Hans Sigfridsson, se Qväggeshyttan) på gamla grunden väl och stark igen uppmurad; har en svår damm och över 100 alnars ränngång; efter malmen sex mil, 4 att ro och 2 till lands; masugnen har ock stått i 13 år och då allenast ett års frihet [som de berätta] njutit. Sjödammen är 52 famnar lång i ett svårt moras, så att den i bröstet måste till 13 varv hög vara, som dock i den lösa grunden årligen nedsjunker; har en merendels god skog och kunna blåsa årligen ungefär 30 skeppund i tionde.»
Av 1684 års tiondelängd för Karlskoga bergslag kan inhämtas att blåsningen, efter ombyggnaden, pågått i 54 dygn med ett tillverkningsbelopp av något över 353 skeppund, därav tionden uppgick till 35 skepp. 8 lisp. 7 pund. Inbrukarnas antal hade samma blåsning varit 18.
Efter 1721 års skattläggning till ett visst kvantum för varje blåsningsdygn, utgjorde tionden 16 lisp. för dygnet. I 1833 års stämpelbok uppgives delarnas antal till 12, vilka ägdes av följande hemman: Björtorp, Boviken, Högeberg, Kråklund, Linnebäck, Linnebäckstorp, Lämås, Mörkviken, Stråbergsmyran, Stråbergsmyretorp, Åsbergsviken och Åsbergsviketorp, med tillsammans omkring 4,100 tunnland skog.
Hyttan ödelades på 1860-talet. Tjugo år senare inköptes vattenfallet av numera avlidne bergsmannen Magnus Magnusson i Åsbergsviken, som uppförde ny kvarn och även på annat sätt sökte tillgodogöra drivkraften härstädes.

Upp

Qvarntorpshyttan

Enligt sammanstämmande uppgifter i de äldsta relationerna byggdes denna hytta 1654 och blev, i likhet med flertalet Karlskogahyttor, privilegierad den 15 mars 1659 med 3 års frihet. Redan den 27 november 1661 beviljades »hytte lagarena» ännu 2 års skattefrihet och den 5 december 1663 förunnades ytterligare »3 års frihet för tionden, emedan hyttan var tre gånger uppbyggd och nedriven» och skulle »då fjärde resan upprättas», vad man således kan finna att detta hyttelag i sin början haft mycket stora svårigheter att övervinna. I en resolution den 27 oktober 1670 på bergmästaren Knut Larssons frågopunkter beviljades ånyo ett års frihet »till denna hyttas upprättande», såsom åter varande förfallen. Denne bergmästare berättar ock i sin »relation över masugnarna i Karlskoga socken anno 1673» att

»Qvarntorps hytta är byggd anno 1654, men åtskilliga gånger blivit förorsakad henne laga och reparera; byggd på skattejord, därtill god ström med underfall, taga sin malm i Dalekarls gruva i Nora socken och en del från Filipstads bergslag; drives av bergsmän med deras avdelta skog.»

Elva år därefter relaterar bergsfogden Johan Norin hyttan sålunda;

 »Qvarntorpshyttan är första gången uppbyggd anno 1654 på skatte ägor, 7 hemman 14 delar, och är sedan åtskilliga gånger reparerad och lagad, nu 1654 själva masugnen av nyo uppmurad; därtill är god ström med underfall, 2 små dammsjöar och tillflöde av kärr och mossar, som komma ifrån Strömtorpshvttan; dels har god avdelt skog, dels ringa; malmen bekomma de i Dalkarlsgruvan, där de hålla sina gruvdelar, dit är 3 mil; dels köpa malm ifrån Persbergsgruvorna i Filipstads bergslag, dit är 6 mil; blåsa ;vart år.»

Den 6 juli 1727 avgick befallning till bergmästaren Nath. Ekman, »att till vissa skogsören taxera den södra allmänningstrakten vid sjön Möckeln, som bergskollegium lämnar och upplåter denna hytta till hjälp och understöd i deras hyttebruk». Genom resolution av den 27 juni 1740 anslogs till hyttan, »emot 3 daler smt årlig rekognition från 1734 års början, den östan sjön Möckeln odisponerade, södra kronoallmänningstrakten », varjämte hyttelaget antydes att varsamt hantera och i möjligaste måtto densamma bespara, emedan skogsöresavgiften, huru med skogen än skulle umgås, måste alltid årligen utgöras. Hyttelaget hade icke att förvänta någon lindring eller förmedling i samma avgift, enär denna likasom tionden städse åtföljde själva hyttedelarna.
I en resolution av den 27 november 1773 avslogs hyttelagets ansökning om eftergift i tiondejärnet, som blivit begärd »för någon misslyckad blåsning». Hyttan har varit skattlagd till 18 1/2 lisp. pr dygn, och i 1833 års stämpelbok uppräknas följande hemman såsom indelade härstädes: Blinäs, Bottesbol, Brännebacken, Degernästorp, Duvedalen, Espenäs, Finnebäck, Högåsen, Knutsbol, Lervik, Nolhult, Nytorp, Qvarntorp, Strömed, Tällekullen, Ålekärr, Ängebäck och Östervik i Karlskoga samt Klippan i Nysunds socken, vartill hörde omkring 6,000 tunnland skog.
På grund av 1811 års kungörelse har hyttelagets förenämnda rekognitionsskog blivit skattlagd till mantal Örgifsmossen nr 1, samt detta hemman jämlikt kammarkollegiets brev den 8 juli 1842 till skatte försålt med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Qvarntorps hytta, vilken dock sedan 1870-talet varit ödelagd.

Upp

Lonnhyttan

Enligt av bergmästaren Sten Andersson utfärdat tillståndsbevis byggdes, 1655 i närheten av sjön Lonn Gelleråshyttan, vanligen kallad Lonnhyttan, varpå bergskollegiets »privilegium» med 3 års frihet meddelades den 15 mars 1659. Vid 1700-talets början brukades denna hytta av Gelleråsen i hemman, som då ägdes av 5 åbor, av Källmo ½, hemman med 6 åbor, Lanhöjden 1/4, med 3, Stockberga 1/8, med 1, Vibäck 1/3 med 1, Rosensjö ½ med 4 och Östra Lonntorp ½ hemman med 2 åbor. Vid ett bergsting i Bjurkärn den 21 juni 1721 upprättades och fastställdes av rätten ny förening mellan dåvarande ägaren av Västra Lonntorp, prosten och kyrkoherden Sv. Letström, å ena, och Lonnhytte hyttelags samtliga delägare å andra sidan, angående brukandet så väl av den förut omtalade kvarnen som av det gamla notkastet, hvarjämte nyss berörda hemman, som genom en förening av den 9 maj 1720 erhållit sin bestämda andel i Lonnhyttan fick denna sin andel ytterligare fastställd. Hyttdelägarnas antal hade då vuxit till 35, därav ej mindre än 10 var boende i Gelleråsen.
Genom bergskollegiets brev och resolutioner av den 9 mars 1739, 27 februari 1741 och 12 oktober 1756 tilldelades Lonnhyttan en skogstrakt av Tvärå allmänning om 608 tunnland 19 kappland samt en s. k. byggnadsallmänning av 222 tunnl. 22 kappl. Medeltalet av blåsningsdygnen under de 6 åren 1754-1759 utgjorde 149 dygn för år. Enligt en år 1833 av FR. VON SCHÉELE upprättad stämpelbok över hyttorna inom Vermlands bergmästaredöme, hade de årliga blåsningsdygnens antal under de 10 nästföregående åren i medeltal ökats till 151 och den årliga tillverkningen beräknades till 1,807 skeppund tackjärn. I denna hytta, som då indelades i 25 delar, var inbrukarna ägare till följande hemman och gårdar: Brattebäcken, Espedalen, Forsby, Gelleråsen, Kilsta, Knapped, Källmo, Lanhöjden, Linnehöjden, Lonnedet, Lonntorp, västra och östra, Rosensjö, Spjutberg, Stenbäcken och Vibäck, vilkas skogar utgjorde över 4,000 tunnland. De förut nämnda allmänningstrakterna skattlades samtidigt till 2/5, hemman Bofallshöjden och 1/24 h:n Bofallstorp, vilka hemman jämlikt kammarkollegiets skattebrev den 9 april 1838 såldes till skatte med förbehåll att alltid bliva oskiljaktiga från Lonnhytte hyttelag. Blåsningarna här upphörde i början av 1870-talet, varefter hyttan ödelades. I stället för den gamla och på senare tiden helt och hållet förfallna husbehovskvarnen, uppfördes invid den förutvarande hyttdammen åren 1893 och 1894 en ny och efter nutidens fordringar inrättad tullkvarn.

Upp

Strömtorphyttan

Denna masugn byggdes 1665 på skatte ägor »efter bergmästaren Sten Anderssons mutsedel» och privilegierades den 2 maj 1668 med 6 års frihet. Hyttan omtalas i 1673 och 1684 års relationer äga god ström med underfall, en dammsjö eller hyttedamm, samt köpa malm från Dalkarlsberget och Persberget, det ena fältet 3 och det andra 6 mil från hyttan. Hyttelaget bestod av 4 hemman i 10½ delar, med god skog, »som livar och en är avdelt», men för den långa malmvägen, säger Norin, »blåsa de allenast vartannat år».
Denna hytta var även skattlagd till 18½ lisp. pr dygn. Följande hemman uppräknas 1833 såsom här indelade: Arvsviken, Gräsholmen, Gräsholmstorp, Gräsmossen, Holmtorp, Högeberg, Norrhult, Nyböle, Skogskärr, Lilla och Stora Strömtorp, Västansjö, Vismen och Ängebäck, vartill hörde omkring 4,000 tunnland skog.
Strömtorpshyttan ödelades nästan omedelbart efter utfärdandet av 1859 års k. förordning om utsträckt frihet för bergshanteringen.

Upp

Silverhyttan

Silverhyttan var fordom silververk, hit bröts malm i en omkring 3 kilometer därifrån belägen gruva. Helt nära intill Alkvetterns gård har man även brutit sig ned omkr. 25 meter i hårda berget i tanke och förhoppning att där finna silvermalm, men skörden blev nog ringa, om ens någon. Malmen i Silverhyttans gruva var så litet givande, att man snart upphörde med brytning och smältning av densamma. I stället uppfördes vid Silverhyttan en masugn för tackjärn, som erhöll privilegier den 14 december 1685. Hytteskog tilldelades enligt resolution den 8 december 1688 av Karlskoga västra eller norra allmänning, och genom en annan resolution av den 28 juni 1725 tillades en liten skogstrakt vid sjön Immen. Genom en tredje resolution den 22 februari 1745 bestämdes den årliga rekognitionsavgiften till 12 daler 16 öre smt, vilken sedermera under 1770-talet höjdes till 20 rdr 32 skill. specie. Genom bergskollegiets resolution den 20 februari 1749 meddelades tillåtelse att vid denna masugn bygga en såg, dock endast till husbehov. På grund av 1811 års kungörelse skattlades dessa båda skogstrakter till 1 1/10 mantal Silverhyttan nr 1, som jämlikt kammarkollegiets brev den 1 november 1841 såldes till skatte med förbehåll att alltid bliva oskiljaktigt från Silverhytte masugn. Denna reparerades och förseddes med ny pipa år 1798 och nybyggdes 1851 och 1852, varefter första blåsningen ägde rum vintern 1853 och den sista vintern 1871, varmed bolagets tackjärnstillverkning överflyttades till Knappfors.
Det är vacker natur vid Silverhyttan, där Trösälven utfaller i Hollsjön och lämnar kraft till en mindre såg. De väldiga, väl hopfogade granitmurarna till mas- och rostugnen stå orubbade av tidens tand. Ett par stolpar av tackjärn till inkörsgrindarna, en gammal pyndarevåg och där bredvid en gammal sexkantig järnvikt vittnade om för detta industri, men på platsen, där det stora kolhuset varit upprest på säker grund av gråsten, växer nu prydliga idegranar.

Upp

Valåsen

Valåsen upptogs som nybygge 1584 av Björn Jonsson.
1632 uppfördes den första hammarsmedjan inom Karlskoga socken vid nedre Valåsen. 12 nov 1649 utfärdar bergskollegiet privilegium för Gerdt Ysing att vid övre Valåsen inrätta en knipphammare. 20 nov 1712 erhölls tillstånd att vid Valåsen »inrätta ett vattenverk till värjeklingors, bajonetters och flera gevärssorters förfärdigande.»
1889 upphör Valåsens bruksägare Yngströms blåsningar vid Immetorpshyttan. Tackjärnstillvekningen flyttas till den nybyggda hyttan i Valåsen, där smidet till huvudsaklig del är nedlagt.

Valåsens hytta